Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Cinnober teater | Den ryska babusjkan

Cinnober teater | Den ryska babusjkan

I Den ryska babusjkan berättar Cinnober teater om lager av gömda och glömda kvinnoliv.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Cinnober teater

Den ryska babusjkan

av Vladimir Sorokin

Översättning: Ben Hellman

Regi: Anna Forsell

Musik och ljuddesign: Dan Tommi Hildén

Scenbild, projektioner och kostym: Elinor Ström

I rollen: Odille Annette Heftye Blehr

Spelas t o m 5/10

Den ryska dockan, med sin gömda upprepning, är väl urbilden av babusjkan, den ryska gumman. Baba betyder gammal kvinna och räcker även för mormor och farmor.

Krig och konflikter räknar främst deltagare och offer i manfolk. Sällan syns i annalerna alla kvinnor som drabbas hemmavid. Men den övergivna makan, modern och farmodern är just vad den ryske författaren Vladimir Sorokin lyfter fram i Den ryska babusjkan, som Cinnober teater nu introducerar i Skandinavien.

På ett listigt sätt använder pjäsen den ryska dockans princip, med burleska övergångar mellan lagren. Det som börjar som en ganska trist monolog öppnar överraskande flera bottnar. Eller snarare kvinnor.

På scen finns en enda skådespelare, norska Odille Annette Heftye Blehr – bara en lätt accent antyder att hon är gäst från grannlandet. Scenografen Elinor Ström omger henne med en enkel bostad, en liten fotogenlampa lyser upp dunklet.

Året är 1986. Kvinnan är böjd som en kvarleva från tsartiden. I ensamheten lever hon i sina minnen, med en frånvarande väninna som samtalspartner. Hon ältar hur kriget tog männen ifrån dem. Inte ens en kropp att begrava fick babusjkan tillbaka. Men barn att fostra och sörja för hade hon.

Heftye Blehr har svårt att övertyga i öppningen. Åldern ligger som ett utanverk och Anna Forsells regi driver henne runt i rummet i ett meningslöst plockande. När kvinnan får stanna upp i minnet av avskedet från maken, djupnar gestaltningen.

Nästa tidslager fungerar bättre. Kvinnan är sprungen ur Sovjettidens kader, skådespelaren står på stadiga ben. Men historien är densamma, avskedet lika smärtsamt.

I tredje vändan blommar Odille Annette Heftye Blehr ut som en frustande, ångestfylld samtidskvinna. I Cinnobers lilla lokal ångar texten plötsligt grymt och påträngande. En kvinnoverklighet som historien fortfarande gömmer i lager, gång på gång.