Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Cilla och Rolf Börjlind | Springfloden

Springfloden är ett utmärkt tidsfördriv av rutinerade paret ­Börjlind men här finns också råmaterial som skulle kunna bli betydligt ­intressantare romaner, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Kriminalroman

Kriminalroman

Cilla och Rolf Börjlind

Springfloden

Norstedts

Kan man bli för skicklig som berättare, alltför kompetent hantverkare? Cilla och Rolf Börjlind har ynglat av sig mängder av manus till massor av deckarserier, och naturligtvis skaffat sig rutiner. De senare befrämjar förvisso också ytterligare ökad produktionstakt.

Och allt går mycket snabbt – filmiskt – i deras första kriminalroman Springfloden, utbredd till över fyrahundra sidor potent handling. De flesta svenska romaner är för övrigt för tjocka; som recensent sitter man ofta med en osynlig rödpenna och stryker stora feta partier. Men inte småord, hos paret Börjlind. De är inte språkligt inkontinenta, det är deras styrka. Meningar och stycken går rakt på sak.

Dock får det kommersiella kravet på volymens tjocklek – många läsare ser kvantitet som garant för kvalitet – dem att förse en annars obevekligt rak handling med några sidohandlingar för mycket, plus löst staffagefolk som tar större plats än deras roller som bifigurer egentligen kräver.

Här har vi en oidentifierad gravid kvinna som 1987 blev brutalt mördad, utan att polisen fann gärningsmännen. Tom Stilton, som hade hand om fallet, har sen hoppat av och blivit hemlös och uteliggare med psykotiska besvär. Den unga Olivia Rönning, som studerar till snut, intresserar sig för det kalla fallet året 2011.

Och så är handlingen igång, enligt gängse deckarrutiner, dessa som garanterar ”internationell uppmärksamhet” och gör att boken redan ”sålts till ett tiotal länder”.

Inget ont i det. Originalitet är knappast något som fångar den internationella uppmärksamheten.

Alltså är Springfloden ett utmärkt tidsfördriv, spännande för stunden. Men dessutom utgör den en samling råmaterial, som paret Börjlind skulle kunnat skapa ett flertal kortare, kanske betydligt intressantare romaner av. Bland annat ett politiskt-ekonomiskt motiv, med en Bildt-liknande figur i ytterkanten; vad hade forne satirikern Rolf Börjlind inte kunnat göra av detta?

Vad jag nu minns mest av alla förbiilande smådetaljer är spindeln Kerouac som gillar Gram Parsons-låtar; ett ämne för en rolig fabel. Deckaren Springfloden är annars som sagt helt gängse.