Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Cilla Naumann | Bära barnet hem

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cilla Naumann | Bära barnet hem

Bära barnet hems smala och fint utmejslade perspektiv blir till slut något snävt, skriver Mikaela Blomqvist om Cilla Naumanns nya roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Cilla Naumann

Bära barnet hem

Natur & kultur

Det är sällan romaner har ett tydligt och konkret tema, men Cilla Naumanns nya roman Bära barnet hem har just det. Det är en bok om föräldraskap och föräldralöshet, men framför allt om adoption.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kanske kan man säga att den fungerar som en litterär undersökning av det senare. Inte minst för att det just bara är temat som förenar de två helt separata berättelser som växelvis framträder på sidorna. I den ena för en namnlös svensk kvinna ordet. Tillsammans med sin vuxna son Adam reser hon, full av oroliga tankar, tillbaka till det Bogotá, där hon en gång hämtade honom. Resans syfte är att Adam ska få träffa sin biologiska mor Magda, men större delen av historien utspelar sig inuti berättaren. Det är hon som minns adoptionen och missfallen innan adoptionen. Och det är hon som hela tiden måste förhandla med sig själv om till vem Adam hör, vem han är lik och vem som står i skuld till vem.

I den andra berättelsen får vi följa den föräldralösa och nu vuxna Ana under en arbetsdag i Bogotá. Övergiven som baby, uppfostrad av nunnor och vid 18-års ålder lämnad åt sitt öde återstår för henne bara ett liv som hemhjälp. Det är också genom sitt arbete som hemhjälp som hon för första gången får tillgång till ett hem och en familj, men då inte som en del av den utan bara som en betraktare eller i bästa fall barnskötare.

Såväl Ana som den namnlösa berättaren framstår som typer, Adoptivmodern och den Föräldrarlösa, i övrigt förblir de något anonyma romanen igenom. Framför allt Ana, som bara definieras av att hon inte är någons mamma eller någons dotter, blir vag. Det är också därför den ofta känsloladdade texten känns väl påträngande. Ana och berättaren saknar konturer men deras inre dirigeras vi läsare direkt in i. Bära barnet hems smala och fint utmejslade perspektiv blir så till slut något snävt.