Precis som i hyllade romanen Örfilen, australiern Christos Tsiolkas första roman översatt till svenska (2011), finns ett våldsamt övergrepp i fonden av den nu aktuella, Barracuda. Men där den som blev slagen i Örfilen var en trotsig treåring, är den som hamnar i vägen i Barracuda en slemmig australiensisk överklassyngling. Rätten att använda fysiskt våld är lika ifrågasatt i båda romanerna, men – möjligen – är det så mycket lättare att förstå i Barracuda. Det här är nämligen en roman om klass, manlighet och konkurrens; allt symboliskt fångat i några pojkars strävan efter att bli bäst i världen på simning.
I Örfilen berättade Tsiolkas historien genom åtta olika personers perspektiv på samma händelse (örfilen). I Barracuda håller han sig till huvudpersonen Danny Kellys perspektiv, men rör sig i stället fram och tillbaka i tiden. Ömsom möter vi den unge simtalangen Danny som genom idrottsstipendium får tillträde till den snobbiga gymnasieskola som romanen igenom benämns Allslemma Läroverket. Ömsom möter vi Danny i ett slags efteråt, på andra sidan simmarkarriären, på andra sidan fängelset.
Till skillnad från lagkamraterna har Danny inget att falla tillbaka på när simningen skiter sig. Han blir hängande i ett slags klassresenärens tomrum: attackerad av sin vänsterpolitiska arbetarpappa för att ha lagt sig till med fasoner och blivit självgod, förkastad av överklasspojkarna på skolan och i simlaget.
Allt kokas ner till kamp: att passa in, att ha en plats i laget (och i livet), att vinna guld i Sydney-OS 2000. Och det första Danny lär sig som ny på Allslemma Läroverket är att ge igen: Låt dem inte förgifta dig, säger hans coach. ”Du måste försvara dig själv”.
Barracuda läses med fördel som en ungdomsroman. Då fungerar det ibland väl lättillgängliga berättandet och språket, då sätts romanens existentiella frågor i sitt unga sammanhang. Klass, etnicitet, sexualitet och kön. Glödhett för unga vuxna. Angeläget för alla.
