Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Christopher McDougall | Born to run – jakten på löpningens själ

Gabriel Byström har läst en ny bok som försökt förstå löpningens hemligheter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK

BOK

Christopher McDougall | Born to run – jakten på löpningens själ

Born to run – jakten på löpningens själ

(Filter)

Någonstans i höjd med Kungsträdgården försvinner han plötsligt in på en toalett. Magen krånglar. Några minuter senare har han hunnit upp klungan igen. Tempot konstant. Drygt tre minuter per kilometer. Om ni någon gång prövat att springa en kilometer på tre minuter vet ni att det är en nära döden-upplevelse. Att springa från Göteborg till Stenungsund i samma tempo är närmast obegripligt.

Det är en tidig junidag 1989. Regnet piskar obarmhärtigt, 13 plusgrader. Vi är några stycken som sitter i följebilen och mer och mer fascinerat stirrar på det skådespel som pågår några meter ifrån oss. En långsam utnötningsprocess med de enklaste av regler. Ta dig så snabbt du kan mellan punkt A och B. 42 195 meter som orsakar ett snabbt accelererande lidande hos dem som inte har plågat sin kropp tillräckligt hårt under våren.

Mannen med den krånglande magen heter Kjell-Erik Ståhl, han är Sveriges genom tiderna bäste maratonlöpare och har en kropp som får en vinthund att se lite småmullig ut. Ståhl är 42 år och kommer femma, strax efter segrande britten Dave Clark. Några minuter efter målgång ställer jag några snabba frågor till Kjell-Erik Ståhl. Trots att han just sprungit 42 kilometer på två timmar och en kvart samtidigt som han haft avsevärda problem med magen ser han ut som om han omedelbart skulle kunna ställa sig på startlinjen och göra om loppet. Det finns något hos den tystlåtne före detta orienteraren som skiljer ut honom från oss andra. Något som gör att han tål smärta bättre än nästan någon annan.

Fram till för några dagar sedan trodde jag att det jag sett från Stockholm maratons tidtagarbil var så nära löpningens hemligheter det gick att komma. Där gick det att på nära håll studera kraften, tekniken, den omutliga viljan, övertygelsen, kropparna som var byggda för att klara de påfrestningar vi andra inte är i närheten av. Det var innan jag hade läst den amerikanske journalisten Christopher McDougalls bitvis briljanta reportagebok Born to run. McDougall vrider på perspektivet 180 grader. Med ens framstår 42 kilometer löpning som en stilla gäspning. Ultralöpning är en annan konstform där kvinnor är lika bra, ofta bättre, än män och där femton mil nonstop i sandaler möjligen efterlämnar en blåsa. Ultralöpningens främs­ta uttolkare är en liten bortglömd indian­stam i Mexikos öken. Och egentligen är vi alla födda till långlöpare. Vi har inte riktigt förstått det bara.

Evangelisterna har vi mött. De som med svävande blick förmedlar sin nyvunna tro till omvärlden. Gör som jag och du blir lycklig och frisk och får glänsande hy och sover bra och vi nickar och vandrar vidare utan att tro ett ord. McDougall är lite annorlunda. Utan att han riktigt förstår det själv förvandlas han till en långlöpningens apostel där inbäddad samhälls- och civilisationskritik samsas med nyktra fakta.

McDougall joggade en del. Plötsligt fick han ont i foten och insåg snabbt att han var i gott sällskap. Åtta av tio löpare skadas varje år. Hans reflektion var enkel: löpning är idrottsvärldens motsvarighet till att köra bil på fyllan. Det går inte att klara sig särskilt långt innan det smäller.

Han funderar vidare. Varför haltar inte djurvärldens mer extrema löpare omkring med hälsporrar, stukningar och benhinneinflammationer? McDougall minns ett gammalt reportage om en indianstam i Mexiko: tarahumaraindianerna. Uppskattningsvis 50 000 individer som bor i ett otillgängligt ökenlandskap och mer än något annat är destinerade att löpa. Uppför, nerför, åt sidan. På dagen, natten, i värme och kyla. Varför klarar de att springa närmast oavbrutet när inga andra gör det? Funderingar som leder den forne utrikeskorrespondenten ut på jakt efter löpningens hemligheter. En resa vars fond är den ogästvänliga öknen i Mexiko men där evolutionsbiologi, löpteknik, kosthållning och den svällande skoindustrin (den moderna löparskon slaktas steg för steg med övertygande bevisföring) har sina givna inslag.

I centrum för reportaget står ett antal tarahumaralöpare, några ultralöpare i världsklass, McDougall själv – det här är gonzojournalistik av bästa märke – och en löpartävling på 80 kilometer i tarahumaraland som håller på att ta livet av flera av de få deltagarna. Här finns insprängda anekdoter om klassiska långskubbare som tjecken Emil Zátopek och australiern Ron Clarke. Christopher McDougall kan sin Hunter S Thompson och målar med breda men underhållande penseldrag.

Svaren han levererar är möjligen inte sensationella. Kosthållningen hos tarahumaraindianerna skiljer sig. Massor av bönor, svagt majsöl proppfullt av nyttiga proteiner. ­Ibland också drinken iskiate – chiafrön, vatten, socker och lime. Ungefär som en smoothie gjord på ”lax, spenat och mänskligt tillväxthormon”, konstaterar McDougall fascinerat.

Hälsoeffekterna är närmast gudomliga. Här finns ingen cancer, inga hjärt- kärlsjukdomar. Bara en massa lyckliga människor i något som närmast kan beskrivas som egendomsgemenskap och man ska naturligtvis ta somligt med en nypa salt men tesen är tydlig. Det enkla livet, med nyttig mat och löpning som de två viktigaste elementen, är en enkel väg till ett gott liv. Löpningens hemlighet finns inkapslad i de fyra orden: lugnt, lätt, mjukt och snabbt. Den som klarar de tre första delarna får snabbheten på köpet. Och jag förflyttas till sent 80-tal och den regniga bilfärden längs Stockholms gator och inser att det som skiljer ut ledarkvintetten är just den nästan omärkliga markkontakten, de tassande, snabba stegen och den där blicken som knappt låter sig beskrivas.