Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Christine Falkenland: Vinterträdgården

Christine Falkenlands nya roman rör sig i besvärande cirklar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Christine Falkenland skriver om människor som rids av ångest och förminskar sig själva. Dessa kvinnor - för det är kvinnor - har fastnat i ett självförebrående ältande som fyller deras tillvaro.

Den här gången är det snart fyrtioåriga barnskötaren Lena som bor kvar i föräldrahemmet med sin far. En änkling som tillbringar sin tid med att skriva insändare. Lena känner sig ful, tråkig och grå och hyser ett undertryckt hat mot sin döda mor, som hon minns som vacker men kärlekslös.

En dag får hon kontakt med en iransk kvinna vars lille son går på Lenas dagis. Shahrzad är allt det som Lena själv inte är. Finlemmad, exotisk, vacker och mystisk. Deras relation djupnar på ett oväntat sätt.

Ett parallellspår handlar om Lenas författardrömmar. Hon gör ett lamt försök med en skrivarkurs, men den har ingen förlösande verkan.

Det har alltid funnits ett sado-masochistiskt drag i det Falkenland skildrar. Här är det märkbart både i hur Lena piskar sig själv och i relationen med Shahrzad.

I sina tidiga romaner överraskade Falkenland med sitt bibliska och arkaiska ordval, som hon göt nytt innehåll i. På sätt och vis synd att hon övergav det. Jag får en känsla av att hon vill ägna storyn mer uppmärksamhet här.

Men när Lena drar iväg med sin nya väninna till släkten i Iran har jag svårt att uppleva vistelsen där som trovärdig. Krocken mellan narcissistiska dagdrömmar och realism blir för stor.

Någonstans blir det rundgång och går i cirklar. Vartåt det syftar för Lena är tveksamt och Shahrzad förblir alltför oåtkomlig för läsaren för att bli begriplig.

Kanske den språkbegåvade Falkenland är på väg någon annanstans i sitt skrivande. Och att det därför känns som om hon just nu står och stampar.