Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Christine Falkenland | Spjärna mot udden

Christine Falkenland | Spjärna mot udden

Christine Falkenland har en osedvanlig talang för att beskriva kropp och sexualitet över de förutfattade könsgränserna, anser Elin Grelsson Almestad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Christine Falkenland

Spjärna mot udden

Wahlström & Widstrand

På en uteservering på den spanska solkusten sitter Eva. Hon har klänning, höga kilklackar, läpparna är röda och blanka. Eva slutade räkna sin ålder när hon fyllde 39, nu är hon äldre och medveten om hur opassande hennes klädsel och makeup är. Det anstår sig inte en äldre kvinna att klä sig på det sättet, att ha så röda läppar. Att ha gjort sig så tillgänglig, som hon själv uttrycker det.

I Christine Falkenlands nya roman är Evas gränslösa och skamlösa sökande efter någonting som kan fylla hennes begär och längtan i centrum. Det är smärtsamt att läsa hennes beskrivningar av kroppen som stagnerar, rynkorna som hon följer i ansiktet, det erotiska kapitalet som minskar för varje år som läggs till hennes tidslinje. Äldre kvinnor är – till skillnad från män – inte begärbara. ”Varför ska det göra så ont och vara så fult att åldras och bli ensam?”, undrar Eva och söker sig vidare längs med barerna.

Romanen är helt igenom hennes. Det är hennes språk och verklighet som styr och det är hennes röst som reflekterar och beskriver. Här finns ingenting under ytan. Allt skrivs ut i ett oupphörligt flöde av kroppslighet och längtan. Stryk, vill jag ibland säga när Eva förklarar en metafor för mig eller upprepar sig i sin ängslan över åldrandets obarmhärtighet, men Falkenland är trogen sin huvudperson. Eva är precis lika gränslös i sin litterära röst som hon är i sina möten.

Falkenland har också en osedvanlig talang för att beskriva kropp och sexualitet över de förutfattade könsgränserna. Hon leker med dem, enkelt och subtilt, utan att någonsin falla dit och bli pedagogisk eller övertydlig. En fin parallell uppstår mellan Eva och de män hon träffar, de som också är fångar i kroppar som inte tillhör dem. Du kan aldrig fly din kropp, hur intensivt Eva än försöker.

.

Provläs.se