Fille är 16, går första året på musiklinjen i en liten stad på västkusten. Han bor med sin pappa, allmän fixare i rockbranschen, hänger med bästa kompisarna, repar med bandet. Men mamma är försvunnen sedan tolv år – vart tog hon vägen? Tillbaka till hemlandet, Brasilien?
Fille vet inte, och det går inte att fråga pappa vars lättsinniga attityd inte tar emot sådana framstötar. Inte heller farmor, den ständiga klippan, talar om mamma.
Jämngamla Hanna vet inte heller var hennes mamma befinner sig. En missbrukarförälder vet man sällan var man har; den självdestruktiva systern Kajsa däremot är instängd på ett behandlingshem, och Hanna bor tillfälligt hos en moster i den lilla gråregniga staden.
Fille drabbas av intensiv förälskelse i Hanna, som gradvis lämnar sitt nästan stumma förhållningssätt till medmänniskorna.
Hennes sångröst blommar ut, Fille vågar börja söka efter mamma.
Intrigen i debuterande Christina Lindströms Hälsningar från havets botten låter nästan för snårig, för mycket, återgiven så här – och då utelämnar jag ändå sådant som bästisens steroidmissbruk och mycket annat – men den fungerar alldeles utmärkt.
Lindström reder varsamt ut härvorna, reder ut hela berättelsen med känsliga fingrar så att den blir överblickbar, trovärdig och mycket kärleksfull. Det finns en svag doft av filmisk rom-com över det hela, men den fina tonträffen gör genreflirten mycket lätt att svälja; jag gör det med hull och hår.
det är framför allt på grund av gestaltningen av Fille. Aldrig har jag väl fallit så pladask för en kille i en ungdomsbok. Fille är klassens clown, har alltid nära till ett skämt, men det är inte, som så ofta, en mask för att dölja en sorg eller ett annat jag; hans oförställda glädje, hans mot alla odds tillitsfulla aptit på livet går inte att värja sig emot. Den svärta han bär på vågar han visa, den blandas med livsglädjen och skapar ett helt underbart porträtt av en växande människa.
Lindström hejdar sig också på exakt rätt ställe i ordnandet av trasslet.
För, som Hanna säger, ”knepet är att nysta lagom”.
