Dalheimers hus, Majorna, våren 1994. En ung, långhårig Morgan Larsson möter en ännu yngre Christer Lundberg, när de båda precis ska kliva in genom dörren för att skriva högskoleprovet. De två känner till varandra sedan grundkursen i musikvetenskap ett halvår tidigare, men nu upptäcker de att de har mer gemensamt än de någonsin tidigare anat. De inser nämligen att de har samma idol. En idol som de båda fram tills nu trott att de varit ensamma om att älska så mycket.
Kanske är händelsen det enda fallet i världshistorien där Marc Almond, sångare i det brittiska syntpopbandet Soft Cell, varit grunden för en livslång vänskapsrelation. Men när Christer och Morgan förstod att de hade den smågalne britten som gemensam nämnare förstod de att de var som gjorda för varandra.
20 år senare har de gjort det mesta tillsammans. Besökt campingplatsen i Schweiz där Morgan blev till, festat med pensionärer i Rüdesheim och deltagit i På Spåret. Men inte minst har de sänt radio tillsammans i mer än tio år, efter att Christer värvade Morgan till sitt eget, självbetitlade radioprogram. Under tiden har de hunnit bli ett av Sveriges mest kända – och älskade – kompispar. Och relationer är något som alltid legat dem varmt om hjärtat. Det var huvudtemat i programmet Christer, och är huvudtemat när de två nu gör en egen föreställning på Draken. Kompisar är en skruvad show om vänskap där Christer och Morgan försöker slå ett slag för betydelsen av kompisrelationer och väcka frågor kring hur det kommer sig att vi lägger så mycket energi på att skapa och vårda kärleksrelationer när vänskapsrelationer har minst lika stor betydelse för mänskligt välbefinnande.
Trots en 20-årig vänskap finns det saker som Christer och Morgan inte känner till om den andre. Två Dagar lät dem därför intervjua varandra, i ett samtal som kom att handla om uppväxt, relationer – och pulvermos.
Christer: Morgan, det finns en sak jag alltid har undrat. Vad var egentligen din plan med att söka in till musikvetenskap?
Morgan: Jag och en annan kille skulle starta ett band och han tyckte att om vi skulle starta ett band behövde vi lyssna på alla typer av musik som finns, för att ha en bra grund att stå på.
Christer: Det hade jag ingen aning om, det var ju ett bättre svar än jag hade vågat hoppats på. Det är ju ingen dum idé, men en ganska komplicerad väg för att nå fram. Själv behövde jag ett sätt att finansiera hyran. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och mina föräldrar betalade hyran fram till studenten. Men sen fick jag panik när jag skulle betala själv. Så csn lät bra och jag trodde musikvetenskap skulle vara lätt. Men det var det inte. Jag var helt chockad över att det kunde vara så tråkigt med musik. Och svårt.
Morgan: Jag minns dig som lite frånvarande. Du var helt rakad på huvudet förutom en liten, kolsvartfärgad lugg. Och du var väldigt vänlig och artig. Du talade som om du var från 40-talet. Men det var som att du alltid gick och tänkte på något annat. Vad tänkte du på?
Christer: Det enda jag tänkte på mellan jag var 15 och 30 var att jag skulle bli syntpopstjärna. Så det var förmodligen det. Jag hade en storslagen plan. När jag såg Depeche Mode, min första konsert, så fick jag en vision om att det var så jag skulle försörja mig. Jag tänkte hela tiden: var ska vi spela? Hur ska vi göra? Och kommer synten att komma tillbaka? Jag fattade redan då att jag egentligen hoppat på fel tåg, även om det var först för fem år sedan jag helt förstod att det inte kommer bli något med synten. Innan det var allt jag gjorde mest ett sätt att inte ha tråkigt och ett sätt att försörja mig under väntan på syntgenombrottet.
Morgan: Om den yngre versionen av dig, med svart syntlugg, träffade den äldre versionen av dig med stort rött skägg och hatt – vad hade den yngre sagt till den äldre och vad hade den äldre sagt till den yngre?
Christer: Den yngre hade varit ganska ytlig och sagt till den äldre Christer att göra sig av med skäggbusken, sluta tjattra på i radio och göra shower i nakendräkt. Ta dig samman och satsa på synten, hade han sagt. Han hade varit sträng. Och om jag i dag träffade den yngre mannen med syntlugg hade jag nog sagt åt honom att ta det lite lugnt. Det kommer ordna sig. Det är nog ett råd jag skulle ge till alla som är unga. Det ordnar sig.
Morgan: Om någon i början av 90-talet hade pekat på mig och sagt ”Christer, du ska göra radio med den killen i över ett decennium”, vad hade du tänkt då?
Christer: Jag måste svara ärligt antar jag, vi kommer vara vänner ändå?
Morgan: Det vet jag inte.
Christer: Jag hade nog tänkt att det skulle bli helt fruktansvärt. Du var så fruktansvärt alternativ på den tiden. En kuf. Du hade långt hår och var vegan. Snäll och ödmjuk. Jag var helt säker på att det var en kristen bög jag hade att göra med. Inte för att jag har något emot det men jag trodde inte att det skulle bli en bästis för livet. Då hade jag nog trott att radio med dig skulle bli någon andlig, helig new age-aktig smörja. Smalt. Så om någon sagt att jag skulle göra radio med dig hade jag haft väldigt svårt att tro på det.
Morgan: Då vet man det, man ska inte gå på första intrycket. Under åren i radio, finns det någon sida hos dig som du känner inte har fått komma fram?
Christer: En av de stora fördelarna med programmen vi gjort är att de flesta av våra sidor har fått komma fram. Men är det något som inte fått komma fram så är det min stenålderssida. Det finns inga tillfällen då jag känner mig så levande och med i matchen som när jag får slå upp ett litet tält i skogen och göra mat ute. Du har ju väldigt svårt för naturen, men det är egentligen mitt rätta element. Att få springa omkring och hitta på ett äventyr i skogen, och det är ju svårt när man står i en radiostudio.
Christer: Men nu tar jag en fråga: hur tror du det har påverkat dig att det var just i Trollhättan du råkade växa upp?
Morgan: Det har nog präglat mig jättemycket. Jag kommer från arbetardelen i en arbetarstad och jag tror det har gjort att jag aldrig känner mig som ett med det etablerade. Det spelar ingen roll om jag är i Stockholm på stora förlagsfester, eller är med i På spåret och det skålas i champagne. Jag känner mig aldrig som ett med det, jag är alltid lite utanför och nedanför. Och det känns skönt. Det tror jag att jag har gemensamt med väldigt många i Sverige.
Christer: Jag vet att du känner väldigt starkt för Trollhättan. Men det jag har sett har kanske inte varit jätteimponerande. Ändå älskar jag att du kommer från Trollhättan. Jag minns när vi var där och jag badade i kanalen. Det var jäkligt kallt och efteråt fick jag höra att det var väldigt strömt.
Morgan: Det är livsfarligt, Christer. INGEN badar där.
Christer: Om du hade tvingats flytta till ett helt nytt land och nytt liv. Vart hade du flyttat och vad hade du valt för karriär?
Morgan: Fruktansvärt svår fråga. Men jag gillar Indien väldigt mycket, och jag måste ju hålla på med något kreativt.
Christer: Först hade jag tänkt skriva in i frågan att du inte fick välja Indien. Och som karriär får du inte välja radio eller författare eller något sådant.
Morgan: Det här vet inte du, men jag är väldigt bra på fotboll. Tänk att få växa upp i Brasilien och blomma ut med rätt tränare, rätt miljö. Om allt det där hade varit rätt för mig hade jag kunnat bli riktigt bra på fotboll. Och lyckas man med fotboll i Brasilien lyckas man överallt.
Christer: Du svarar alltså fotboll i Brasilien? Jag hade fått samma svar av en 9-åring.
Morgan: Men det här är också roligt, du har ju ingen aning om vad fotboll är. Du vet ingenting.
Christer: Det här föranleder mig att ställa nästa fråga. Hade du tyckt mer om mig om jag var det minsta intresserad av fotboll? Och jag vill ha ett ärligt svar.
Morgan: Nä, det tror jag inte. Det är nog tvärtom. Jag gillar fotboll på ett speciellt sätt. Jag har inget favoritlag. Jag älskar spelet. Jag ser hur du ryser nu, men jag älskar spelet, jag älskar det fysiska, det tekniska. Taktiken, upplägg, psykologi. Allt sådant. Och jag kan inte ens få in dig i det tänket. Du passar inte med fotboll.
Christer: Men jag försöker ju och ibland presenterar jag spännande idéer för hur man kan göra fotboll mer intressant. Som den här idén om fotbollsafton.
Morgan: Det var idén om att man skulle förlägga alla fotbollsmatcher till en dag per år, att man laddade för en och samma match hela året? Vet du, när man hör dig utveckla de här vansinniga idéerna då känner jag nog ändå att ja, jag hade gillat dig lite mer om du var intresserad av och hade kunnat något om fotboll.
Christer: Genom åren har jag märkt att tjejer har lätt för att bli kära i dig. Jag är medveten om att det här är en fråga du inte vill ha men jag kunde inte låta bli. Vilken av dina egenskaper tror du själv är din starkaste attraktionskraft?
Morgan: Jag tror det är att jag aldrig vill binda någon, hålla fast någon. Jag vill att personer ska vara sig själva så mycket som möjligt. Det innersta ska komma fram. Det tror jag gör att man slappnar av med mig och då vill man vara med mig.
Christer: Ja, det känner jag ju själv. Nu är inte jag kär i dig men det handlar om att man kan vara som man är med dig, utan att bli dömd. Det är skönt.
Morgan: När vi ändå är inne på kvinnor. Hur tror du dina döttrar skulle beskriva dig om jag bad dem just nu?
Christer: Att jag är tjatig, troligtvis. Och snäll, hoppas jag. Det är nog precis så, tjatig och snäll. Och det är det nog ganska många andra i landet som också skulle göra.
Morgan: Hur känns det att jag fick över dig till veganismen men att jag själv numera enbart är vegetarian?
Christer: Jag känner mig både upplyst och lite lurad på samma gång. Men jag tycker samtidigt att det du säger är vattentätt: att du har skapat en vegan och därför inte längre behöver vara en själv. Du var den första vegan jag träffade, och när du först berättade om det lät det så himla konstigt, hur extrem fick man bli? Jag minns att du skulle bjuda mig på veganmat och det var bara så jävla äckligt. Det var frysta grönsaker och grejer. Det var mat som inte ens grisar hade kunnat uppskatta. Du kunde mycket om Marc Almond men du kunde inte laga mat.
Christer: På tal om mat är du den ende jag känner som föredrar pulvermos framför vanligt mos. Vad är grejen?
Morgan: Det var lyx när jag var liten. Farmor och farfar hade potatis på landet så det fick vi så mycket vi ville, men när det var korv med mos i korvmoj så var det pulvermos. Och vi hade inte så mycket pengar. Så när vi fick pulvermos var det lyx. Och det sitter så djupt i mig. När jag ser gatukök med skyltar som säger ”äkta mos” så tänker jag att det är väl inget att skryta med. Men det är väl inget konstigt med det, du gillar ju pommes frites mer än potatis.
Christer: Ja. Men jag kan verkligen uppskatta en kokt potatis.
Morgan: Vad av allt du gjort i livet har gjort ondast? Var det när du slog ut framtänderna i botten av en bassäng?
Christer: Jag minns ju det som ondast. Det var på Frölunda kulturhus och det gjorde ont av flera skäl. Jag gick i sexan, hade nyss lärt mig dyka. Jag var jättekär i en tjej i klassen och ville charma henne genom att göra ett riktigt snyggt dyk. Men det var 120 centimeter djupt så i stället för att komma upp som en kung kom jag upp full av blod, gråtande. Det gjorde ont fysiskt men också psykiskt för jag kände mig som en förlorare.
Morgan: Jag känner ofta att det här är sista året vi gör det här ihop. Att man får passa på att njuta. Hur känner du?
Christer: Så känner jag med och har alltid gjort. Men det är nog också därför det har blivit så bra – man har hela tiden tänkt att det är sista gången och då ska det bli riktigt bra. Och jag tror att nu när jag aldrig blir syntpopstjärna så är ett mer realistiskt perspektiv att försörja sig som författare i framtiden. Man vet ju aldrig hur länge man får vara på radion och då vill man ha fler ben att stå på. Jag gillar ju skrivandet, och skriva böcker gör vi var för sig, men jag kombinerar det gärna med radio även framöver. Jag vill fortsätta ha något litet radioprogram, någon liten show. Det skulle kännas väldigt tomt för mig annars.
KOMPISAR PÅ SCEN. Christer och Morgans scenföreställning Kompisar har premiär på Draken 29 november. Bakgrunden till showen är att kompisar och relationer är det de pratat om mest i radio.
mer om ...
Namn: Christer Lundberg.
Ålder: 40 år.
Bor: Majorna.
Familj: Fru och två barn.
Aktuell: Sänder Christer och Morgan rapporterar i P3, gör showen Kompisar på Draken 29 november. Skriver på en uppföljare till debutromanen Gräspojken.
Namn: Morgan Larsson.
Ålder: 44 år.
Bor: Majorna.
Familj: Flickvän.
Aktuell: Sänder Christer och Morgan rapporterar i P3, gör showen Kompisar på Draken 29 november. Har just gett ut sin andra roman Det opålitliga hjärtat.
3 oväntade saker ...
... MED MORGAN
ENLIGT CHRISTER:
”Han är väldigt bra på att köra bil. Han ser ut som en som inte har körkort och varje gång jag sätter mig bredvid honom i bilen är jag lite rädd. Men sen visar det sig att han kör jättebra.”
”Morgan kan sova var som helst, när som helst och hur som helst. Det kan vara 20 minuter till sändning, när han säger att han bara ska sova lite. Så lägger han sig på golvet och sover en kvart, och ändå hinner han till sändningen.”
”Han är bra på datorer. Han känns som en flummare men han kan hur mycket som helst. Själv är jag dålig på sådant och går alltid till Morgan för att få hjälp. Och han löser det alltid. På nolltid.”
... MED CHRISTER
ENLIGT MORGAN:
”Han är en väldigt duktig kock. Jag tror att han skulle kunna öppna och driva en restaurang med veganmat. Och det har han nog som en liten hemlig dröm.”
”Christer älskar reggae. När han kör bil är det alltid någon baktakt som dunkar. Det här är grejer man inte hittar på Spotify, det är bara skivor som ligger där i hans bil. Han dansar reggae med sina barn också.”
”Hans moderskänslor för kungen. Christer är inte rojalist men han värnar alltid om kungen. Christer mår dåligt om någon skojar om kungen, då kommer hans moderskänslor fram.”
