Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Christa Wolf | Änglarnas stad

Historien hinner ifatt Christa Wolf och ytan krackelerar, men Änglarnas stad är inte en bekännelseroman utan självrannsakan när den är som allra bäst, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Christa Wolf | Änglarnas stad

– eller The Overcoat of Dr Freud

Översättning: Aimée Delblanc

Norstedts

I Christa Wolfs Änglarnas stad – eller The Overcoat of Dr. Freud är det både före och efter. Berlinmuren har fallit och DDR finns inte mer. Wolf sitter i en soffa i en gästlägenhet på Gettycentret i Los Angeles och tittar på Star Trek. Hon intalar sig att det är bra för hennes engelska, men egentligen handlar det om hennes längtan efter ett lyckligt slut. I sina egna fantasier och minnesbilder kan hon inte finna något.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Christa Wolf var barn under Weimarrepubliken, tonåring i Hitlers Tyskland och vuxen i DDR. Nu är Tyskland enat och hon befinner sig som gäst i ett USA hon en gång lärde sig avsky. Änglarnas stad är en paradoxernas bok skriven av en borgarflicka som blev revolutionär som blev dissident men vägrar att ge upp.

Det samhälleliga experiment hon satsade sin ungdom och sin kraft på har misslyckats. Die Wende, återföreningen, innebar bara en kort tid av eufori och har inte alls motsvarat hennes och många andras högt ställda förhoppningar. Hennes inre är i kaos, tankarna går kors och tvärs; idel misslyckanden, idel kamp, orättvisor, förljugenhet, skuld och lidande. Ändå vill hon inte, likt den historiens ängel som Walter Benjamin skrev om, föras in i framtiden med ansiktet vänt mot det förflutna. Hon vill och har alltid velat vara en del av sin tid. Och slutligen finner hon en egen skyddsängel, Angelina, som visserligen är ganska bitsk, men ändå flyger vid hennes sida då boken slutar.

På ytan söker Wolf i bokens inledning anpassa sig till den Kaliforniska solen och lättsamheten. Men efter ett antal sidor med förtvivlat detaljerade och ironiska beskrivningar av sina tafatta ansträngningar att ha trevligt, mat- och sovvanor, cocktailvanor och lättsamma umgänge med de andra gästforskarna på centret krackelerar den mödosamt hopkomna ytan, hennes förtvivlan bryter igenom och texten formar sig till en kraftfull och oerhört drabbande sorgesång. Änglarnas stad är inte, som man kanske kunde förväntat sig, en bekännelseroman, den är självrannsakan när den är som allra bäst.

Efter murens fall och de hemliga arkivens öppnande har Christa Wolf kunnat läsa Stasis dokument om henne. De är mycket omfattande och beskriver hennes liv på ett sätt som hon aldrig kunnat föreställa sig. Många rapporter är skrivna av IM, Informella Medarbetare, som visar sig vara gamla vänner och bekanta. Hon går ut på toaletten och kräks, men den verkliga chocken väntar henne när hon läst färdig och vakten slutligen visar henne att det finns ytterligare en akt med hennes namn, nämligen den som innehåller de rapporter som hon själv som IM skrev vid slutet av 50-talet. Hur det har gått till är en gåta för henne. Hon har helt enkelt glömt bort det.

Under vistelsen i USA hinner denna del av historien ifatt henne. Hon har inte bara förlorat sitt land, sin tro och många av sina vänner, nu förlorar hon också sin heder i offentligheten. Hon, som var en författare uppskattad för sin prosakonst och moraliska integritet i både öst och väst, är plötsligt persona non grata. Men det är inte det värsta förstår man så småningom, det värsta är att hon inför sig själv förlorat sin oförvitlighet. Och det boken egentligen handlar om är hur hon ska kunna leva utan den.

I berättelsen om Dr Freuds overcoat finns en del av ett svar. Vid ett av bokens alla tesamkväm berättar en av de andra gästforskarna att han en gång fick överta en överrock som varit Freuds. Han använde den inte men hängde den på en krok innanför dörren till sitt kontor. Och han upplevde att den var hans skydd mot alla olyckor. Så länge den hängde där kunde inget ont ske honom. En gång när han var bortrest och för ovanlighetens skull hade låst dörren blev den emellertid stulen. Och livet gick vidare.

Det har det också gjort för Christa Wolf. Hon har fått sin heder tillbaka och förra året erhöll hon Thomas Mann-priset, ett av Tysklands största och mest prestigefulla litterära priser. Men i Änglarnas stad är det långt dit.

Den informerade läsaren väntar naturligtvis på avslöjandet. Ingen kunde undgå att läsa om det i början av 90-talet när medie-drevet gick. Men det är ändå inte detta som är berättelsens höjd- eller vändpunkt. Den äger rum ett bra tag efteråt, när Wolf en natt i djupaste övergivenhet och förtvivlan tar sig för att sjunga igenom alla sina barndomssånger, en efter en.

Det är en gripande och på samma gång magnifik scen. Den ger henne inte barndomen tillbaka, inte barndomens oskuldsfullhet heller, men på något sätt är det som om hon äntligen får markkänning och är beredd, inte att ge upp, men att fortsätta kämpa på. I Änglarnas stad finns inte det lyckliga slut hon drömde om, men det finns lyckliga tillfällen.