Det brukar vara ett dåligt tecken om man under läsningen av en roman blir alltför upptagen med att försöka räkna ut vad författaren har tänkt. Särskilt frustrerande kan det bli om man på ett tidigt stadium tycker sig se en god idé, som sedan inte förverkligas. Hela tiden väntar man på att intrigen ska få liv och så händer – ingenting. Just så är det att läsa Chris Forsnes Vår man i världen. Kort sagt: jag ser en romanidé, men ingen roman.
Boken, som är Forsnes skönlitterära debut, lanseras som en politisk thriller. Ambitionen är alldeles uppenbart att skriva en historia om makt och hämnd som vänder på offer- och bödelrollerna, men denna roman blir alltså aldrig av. Istället får vi ett långsökt kidnappningsdrama som hela tiden blinkar till läsaren med små anspelningar på verkliga politiker. I händelsernas centrum står en svensk statsminister, in till förväxling lik Carl Bildt. Som en konsvens av den egna utrikespolitiken blir denne statsminister kidnappad i Paris och sedan följer vi kidnappningsdramat ur olika perspektiv ända fram till den spektakulära korsfästelsen islutscenen.
Romanens stora problem är den bristande gestaltningen. Forsne som är journalist, statsvetare och tidigare Pariskorrespondent har visserligen anpassat sitt språk till genrebytet – prosan är skickligt slipad och exakt – men i grunden är detta en journalistisk text: den informerar om ett skeende snarare än att bjuda in till en värld, skapar inga spänningar, uttalar mer än den iscensätter. Hur förvandla verklighetens politiker till romangestalt? Som jag ser det finns här två vägar att gå: antingen vässar man storyn till satir eller också gör man ett fördjupat människan-bakom-masken-porträtt. Forsnes bok går en olycklig sorts mellanväg där politikerna aldrig blir annat än symboler. Synd på en bra idé.
