Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Chimamanda Ngozi Adichie | Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichie laddar sina berättelser med en intensiv närvaro och komplexitet, skriver Karin Widegård.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Chimamanda Ngozi Adichie | Det där som nästan kväver dig

Det där som nästan kväver dig

Översättning: Ragnar Strömberg

Bonniers

I Chimamanda Ngozi Adichies nyutkomna bok på svenska Det där som nästan kväver dig finns en novell, som fungerar som en metaskildring av den förvirring och dubbelmoral som frodas i kölvattnet av kolonialismen. Inte minst bland intellektuella.

Några skribenter har samlats till en workshop för afrikanska författare på ett hotell vid namn Jumping Monkey Hill. Seminarierna leds av en man med Oxfordbakgrund, ”en gammal man i stråhatt som blottade två mögelgröna framtänder”.

Både han och den påtvingade samhörigheten mellan deltagarna plockas sönder bit för bit. En senegalesisk kvinnas berättelse om att komma ut som lesbisk tycker han inte har något med Afrika att göra. En manlig deltagares skildring av våldet och mördandet i Kongo finner han däremot utomordentligt angelägen.

Adichie är uppvuxen i Nigeria och delar sin tillvaro i dag mellan USA och Nigeria. Hon fick sitt internationella genombrott med den storslagna romanen En halv gul sol, som utspelas under Biafrakriget. Där liksom i de nu aktuella novellerna är det kvinnor som står i fokus. De ställs ofta inför någon form av inre konflikt och uppvaknande.

Ungefär hälften av berättelserna utspelar sig i Nigeria, resten i USA. Som i den med titeln Äktenskapsarrangörerna, där en kvinna efter en lång resa från Lagos förenas med en okänd man från Nigeria. Hans överdrivna och tragikomiska ambition att snabbt amerikanisera henne späder på hennes främlingskänsla. De måste tala engelska även på tu man hand och hon får inte längre ta mjölk i teet.

Adichie laddar sina berättelser med en intensiv närvaro och komplexitet, fjärran från den förenkling och polarisering som nyhetsrapportering från länder i Afrika tyvärr ofta tvingas hålla sig till och som skapar en konstig bild av vad som händer i människors hjärtan och huvuden.

Adichie verkar ha tillgång till ett överflöd av material och kan skänka liv åt ögonblick och detaljer. Varje novell kunde antagligen legat som grund för en egen roman. Möjligtvis gör det att det blir svårt för läsaren att inte blanda ihop historierna efteråt. Men jag vet inte om det ens behöver vara något negativt.