Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Chimamanda Ngozi Adichie | Americanah.

Chimamanda Ngozi Adichie | Americanah

Det är ovanligt att i en roman så sprängfylld med politiskt stoff och bitska skildringar av rasism och sexism hitta så mycket kärlek och tro på människan, skriver Elin Grelsson Almestad om Chimamanda Ngozi Adichies roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Chimamanda Ngozi Adichie

Americanah

Översättning: Ragnar Strömberg

Albert Bonniers förlag

När Chimamanda Ngozi Adichie, Teju Cole och Taiye Selasi nyligen besökte den nyinstiftade litteraturfestivalen Stockholm Literature var det tre författare som i både text och tal på olika sätt berört rasism och postkolonialism. Det var en dubbel känsla att se, höra och läsa dem i ett Sverige som de senaste åren präglats av kulturdebatter kring rasistiska symboler, postkoloniala strukturer och vithet. Ett Sverige där borttagandet av en pickaninny i en tecknad film kan få män-niskor att rasa, men också ett Sverige där unga, rasifierade feminister skriver, samarbetar, kritiserar och tar plats.

”Jag var aldrig svart innan jag flyttade till USA”, konstaterar Americanahs Ifemelu sorgset några år efter migrationen från Nigeria. Så enkelt sammanfattas svarthetens – och vithetens – konstruktion. I Chimamanda Ngozi Adichies roman finns gott om sådana konstateranden och skildringar.

När det unga kärleksparet Ifemelu och Obzine skiljs åt i Nigeria, då hon fått ett stipendium för att studera i USA, är det med ett löfte om att snart återses i det förlovade landet. Men när Obzine ska följa efter henne har kriget mot terrorismen inletts och en ung man från ett afrikanskt land kan omöjligen få visum till USA. I stället hamnar Obzine som illegal invandrare i London, medan Ifemelu strävar efter att ta sig fram i ett USA som inte alls erbjöd samma möjligheter som hon drömt om.

Det är oupphörligen vindlande läsning som respektfullt och ömsint gestaltar såväl postkolonialism som migration, klass och kön, utan att någonsin förenkla eller kompromissa med berättandet. Adichies grepp att låta inlägg från Ifemelus blogg om rasism spränga in i berättelsen ger en politisk skärpa, men är också ett tillägg i berättelsen om Ifemelus uppvaknande där USA går från att vara landet med alla möjligheter till ett land där svarta människor fortfarande diskrimineras, misstänkliggörs och mördas på grund av sin hudfärg.

En liknande resa gör Obzine, som längtat efter USA hela sitt liv och i stället hamnar på en förvarsenhet utanför London i väntan på deportation. Han med sin medelklassbakgrund och storslagna planer blir med ens ingenting annat än någonting som ska ”avlägsnas, som ett dött ting.”

På sexhundra sidor hinner många människor passera förbi och gemensamt för dem alla är att Adichie behandlar dem med samma bitska kritik men också kärlek. Ett typexempel är den välbärgade amerikanska villaförortskvinnan Kimberley, som Ifemelu under en tid arbetar för som nanny. Hennes svallande exotiserande kring svarta kvinnor, Afrika och fattigdom hade lätt kunnat bli en nidbild och en välriktad skildring av västvärldens behov av att få skänka till välgörenhet. I stället blir Kimberley också en kvinna, fast i villamedelklassens förväntningar, desperat efter att få alla att må bra och att bli sedd av sin framgångsrike make. Inte minst är detta en roman med ovanligt många och välskrivna kvinnoporträtt. Medan männen ofta är upptagna av sin egen framgång, eller att tillrättavisa Ifemelu i hennes åsikter och förehavanden, är kvinnorna de som försöker få allt att hålla ihop. Det gäller allt från den släkting till Ifemelus familj som råkar bli gravid med generalen i militärregimen och flyr till USA med sitt oäkta barn, till den kvinnliga migranten i London som gett upp sitt eget liv för att se till att hennes barn lyckas i väst. Ramberättelsen från en flätningssalong med svarta kvinnor i USA visar i det lilla en värld där kvinnans kropp, inte minst hennes hår,är politiserad och genomsyrad av samhällets förväntningar och normer.

Men främst är Americanah en kärleksroman och som sådan oerhört välskriven. I Ragnar Strömbergs varsamma översättning växer Ifemelus och Obzines magpirrs- trevande kärleksrelation till en episk berättelse, full av längtan. Det är ovanligt att i en roman så sprängfylld med politiskt stoff och bitska skildringar av rasism och sexism hitta så mycket kärlek, ömsinthet och tro på människan.

”Jag såg aldrig taket med dig”, säger Ifemelu till Obzine efter att de legat med varandra. Det kan vara en av de vackraste litterära kärleksyttringarna på den här sidan millennieskiftet.

.

ÄMNET
Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Americanah, i översättning av Ragnar Strömberg.

SKRIBENTEN
Elin Grelsson Almestad är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Anna Maria Lenngren.