Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Cees Nooteboom | Resa. Tre romanerEn sång om sken och vara

Holländaren Cees Nooteboom nämns sedan flera år i Nobelprissammanhang. Johan Werkmäster ger sig ut på en resa i hans litterära fotspår, en resa där vägen alltid blir en omväg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Romaner

Romaner

Cees Nooteboom

Resa. Tre romaner

En sång om sken och vara

Översättning: Per Holmer

Modernista

Är det dags att ge holländaren Cees Nooteboom Nobelpriset? I så fall blir det första gången som det går till en nederländskspråkig författare; det skulle också vara ett erkännande av reseskildringen som litterär genre. Nootebooms produktion är omfattande och variationsrik: romaner, noveller, dikter, essäer och – framförallt – reseskildringar. Av de bortåt 60 böcker han har publicerat handlar åtminstone hälften om hans irrfärder i snart sagt hela världen.

I den på engelska utgivna samlingen Nomad’s Hotel (2006) poängterar han inledningsvis att resandet är en konst man måste lära sig. Man färdas i en värld som kontrolleras av andra. Varje ny plats är annorlunda. Resenären befinner sig alltid i stormens öga. Stormen är världen; ögat är den position varifrån resenären betraktar världen. Där är allt stilla och tyst – som i en klostercell. Och just där kan författaren finna ro att skriva. ”Ett nomadiserande liv har, kanske, lärt mig vem jag är och vem jag inte är”, skriver Nooteboom i ett avslutande kapitel.

Han debuterade 1955 med romanen Philip och de andra som på en lätt, drömsk, nästan sagoaktig prosa följer en 18-årig yngling som färdas genom ett vagt tecknat Efterkrigseuropa. I det sista kapitlet ligger han under Kungsbron i Stockholm och säger ”je t’aime” till en flicka som han jagat genom hela romanen. Visst rör det sig om en ganska juvenil skildring men samtidigt är den charmig och känns alldeles äkta. Det är lätt att identifiera sig med liftaren vid vägkanten som bär med sig regnet i kläderna.

Under samlingstiteln Resa återutges nu Philip och de andra samt Alla själars dag (1998) och Paradiset förlorat (2004) I den sistnämnda romanen sveps läsaren med i en svindlande färd mellan kontinenter. Efter att ha utsatts för en gruppvåldtäkt i São Paulo flyr den brasilianska konststudenten Alma till Australien för att komma i kontakt med aboriginerna, vars ursprungliga levnadssätt har fått ett paradisiskt skimmer i hennes fantasier.

Men inget blir som hon tänkt sig. Hon får jobb som statist på en kulturfestival i Perth. Iförd konstgjorda vingar uppträder hon som ängel. På festivalen befinner sig också den magsure nederländske litteraturkritikern Erik Zondag. Tre år senare besöker han en kurort i Österrike, där hans öde på ett oväntat sätt vävs samman med Almas. Komik är inget som Nooteboom har för vana att ägna sig åt men i skildringen av Eriks spavistelse finns det gott om dråpliga episoder.

Paradiset förlorat är en högst fascinerande berättelse men den tyngst vägande titeln i volymen är ändå romanen Alla själars dag. Den utspelas i början på 1990-talet i svallvågorna från die Wende – utvecklingen i Östtyskland som ledde till murens fall och Tysklands återförening. Holländaren Arthur Daane bor tillfälligtvis i Berlin. Med sin filmkamera strövar han ensam genom staden, när han inte umgås med vänner och diskuterar konst, filosofi, livet och döden.

Tio år tidigare förlorade han hustru och barn i en flygolycka – en händelse som givetvis är tragisk men utan vilken han aldrig skulle ”ha ägt den här friheten som så till den grad särskilde honom från andra”. Rotlösheten, bristen på alla band, har förvandlat honom till den ständige resenären. ”Jag är pilgrim.” ”Jag är ständigt på resa.” Så lyder ett par av de repliker han fäller.

Arthur Daane må vara unik som människa men inte som litterär person i Nootebooms författarskap. Där irrar gestalterna ständigt vilset omkring i världen utan egentligt mål eller förankring i tillvaron. Vägen blir alltid en omväg, en labyrint skapad av den resande som gång på gång lockas in på avtagsvägar.

Nooteboom upplevde själv på nära håll det dramatiska skeendet som ledde till att gränsen mellan Väst- och Östtyskland försvann. Som stipendiat disponerade han en lägenhet i Västberlin från februari 1989 till sommaren 1990. I engelsk översättning finns boken Roads to Berlin (2012), där han bland annat berättar om tiden kring murens fall.

Men han gör också avstickare från Berlin och beger sig på omvägar in i sig själv, in i sin tankevärld och sitt författarskap. Han berättar om de första resorna han gjorde i början på 1950-talet, vilka resulterade i debutromanen Philip och de andra. ”I den boken hade jag sagt allt jag hade att säga”, skriver Nooteboom. Om han skulle fortsätta som författare måste han ge sig ut och resa igen, skaffa sig livserfarenhet, vilket är just vad han har gjort under de senaste 60 åren. Han började skriva resejournalistik 1956. Den första samlingen, Een middag in Bruay, gavs ut 1963 och sen dess har han publicerat åtskilliga titlar i genren.

”Det finns ingen transcendens i dessa platser, inget som refererar till något annat, inget som väcker ett minne eller en tanke om framtiden, ingen reflektion är möjlig”, suckar han uppgivet i De zucht naar het westen (1985), en resebok om USA. Han befinner sig i en landsortshåla i Montana och upptäcker inget bortom ytan att berätta om, vilket för en reseskildrare kan vara förödande. Det är inte alls som i det gamla Europa, inte som i, exempelvis, det motsägelsefulla Spanien som han skriver om i Omvägar till Santiago (1992), den enda av hans renodlade reseskildringar som finns översatt till svenska.

Kapitlet om en färd genom La Mancha i Don Quijotes fotspår är ett mästerstycke. Trakten finns men inte hjälten. Författaren har med tiden blivit mer osynlig än de litterära gestalter han skapat. Alla vet hur Don Quijote såg ut trots att han aldrig har levt, men det finns inte något pålitligt porträtt av Cervantes. När Nooteboom rör sig i La Mancha upphävs gränserna mellan fiktion och verklighet. Cervantes är en fantom, hans figurer är däremot verkliga.

I den tysta byn El Toboso söker resenären sig fram till Dulcineas hus: ”Det är ett magiskt ögonblick för den som har vigt sitt liv åt skrivandet. Det betyder mycket att få gå in i ett verkligt hus som tillhört en person som aldrig har levat”, skriver han.

Just denna vaga gräns mellan verklighet och fiktion är central i kortromanen En sång om sken och vara (1981) som nu för första gången ges ut på svenska (liksom romanerna i volymen Resa eminent översatt av Per Holmer). Här förs titt som tätt en diskussion mellan ”författaren” och den ”andre författaren”.

Författaren har drabbats av skrivkramp och börjat ifrågasätta vad han ägnar sig åt. Behöver han verkligen tillfoga något ytterligare till den allt mer påträngande verkligheten? Det finns ju redan så många historier. Varför ska han hitta på fler? Den ”andre författaren”, som spottar ur sig minst en bästsäljare per år och till råga på allt tycker att det är roligt att skriva, förstår inte varför författaren ska krångla till allt; det gäller ju bara att sköta sitt jobb.

Motvilligt börjar författaren skriva en historia som utspelar sig i 1870-talets Bulgarien och Rom – ett triangeldrama som involverar en läkare, en överste och en galen kvinna. Efterhand blir han allt mer absorberad av sin egen fiktion och fruktar den farliga tomhetskänslan som oundvikligen infinner sig när en berättelse är färdigskriven.

Just denna tomhetskänsla drabbar författaren som uppträder i ramberättelsen i Paradiset förlorat. Han står på en perrong i Berlin och väntar på ett tåg till Moskva. ”Jag ger mig ut och reser för att gottgöra en saknad”, säger han – saknaden han känner efter att just ha avslutat en bok.

Varje avslutad bok är början på en resa. Och varje resa är början på en bok. I alla fall i Nootebooms värld.

ÄMNET

Den holländske författaren Cees Nootebooms (född 1933) produktion är omfattande och variationsrik: romaner, noveller, dikter, essäer och – framförallt – reseskildringar. Johan Werkmäster läser två volymer av författaren, samlingstiteln Resa. Tre romaner och En sång om sken och vara som nu översatts till svenska.

SKRIBENTEN

Johan Werkmäster är författare, kultur- och reseskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Paula Hawkins Kvinnan på tåget.