Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Cecilia Torudd | En dag med mormor

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cecilia Torudd | En dag med mormor – Tåget hem En dag med morfar – Sova borta

Mormor och morfar sätts på prov och tas på allvar i Cecilia Torudds nya barnbarnsböcker.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ung

Ung

Cecilia Torudd

En dag med mormor – Tåget hem En dag med morfar – Sova borta

BonnierCarlsen

Illustratören och serietecknaren Cecilia Torudd har blick för familjelivets tragikomiska sidor. Sedan mitten av 1980-talet har hennes serie Ensamma mamman tröstat och vederkvickt många av oss som inte riktigt lyckats pressa ner alla bitar på rätt plats i livspusslet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med sina nya barnbarnsböcker vänder hon sig nu till förskolebarn, och till deras far- och morföräldrar.

En dag med mormor – Tåget hem handlar om hur en hjälpsam mormorskvinna i tofsmössa och täckkappa hämtar sitt barnbarn på dagis. Hon ler och pratar käckt med alla. Men Oskar vill ha mormor för sig själv. Han räcker ut tungan åt de andra barnen.

En alldeles vanlig hemresa med pendeltåg utvecklar sig sedan till något riktigt dramatiskt, såväl för den lille pojken som för mormodern – fast de båda uppfattar dramatiken på helt olika vis.

I En dag med morfar – sova borta är det morfar som skall passa Oskar. Morfar är till en början inte så ambitiös i passandet.

Han gör popcorn och sätter på teven – för att se på en match han inte vill missa, tillsammans med sitt lilla barnbarn. Men Oskar har tråkigt, och börjar längta efter sin mamma. Nu är det morfar som sätts på prov.

Cecilia Torudd berättar med två parallella texter: Upptill på sidan får vi i pratbubblor se vad som sägs och vad som ropas. Under bilderna läser vi Oskars kortfattade tankar. Och där emellan finns bilderna – där huvudpersonerna rör sig, fulla av känslor och liv. I en omvärld som är mer statisk och förutsägbar.

Jag tycker om de här böckerna. De tar både barn och morföräldrar på allvar. Man ler igenkännande. Men samtidigt svider det till, av den där gamla insikten om att man alltid borde lyssna lite mer på småttingar. Inte för att alltid göra dem till viljes, eller fjäska för dem. Men för att försöka förstå deras ilska och förtvivlan på ett uppmärksammare och oräddare vis.

.

Fotnot: Farmor och farfar får varsin bok i höstens utgivning.