En namnlös kvinna kring 30 återvänder till sin hemby i Cecilia Davidssons roman Det man har och det man drömmer om. Återvänder gör även Davidsson till ett av sina teman: en svensk landsbygd, lika idyllisk som en vattensjuk åker. Det är andra gången den virtuosa novellisten går upp i romanformat, men hon bryter ner den längre texten i mycket korta kapitel, precis som hon gjorde i Sjunken hjärna (2005).
På Helena Davidsson Neppelbergs spännande omslag möter folksagans Rödluvan en varelse som ser ut att ha rymt från Salvador Dalís ångestridna drömvärld, en ansiktslös existens som utstrålar kontrollbegär och pliktskyldig omvårdnad. Det är oklart om det finns någon varg i den här berättelsen, en mormor är dock starkt närvarande med skarp hörsel och blick för dotterdotterns avvikelser från den rätta vägen, det vill säga ett pålitligt Svenssonsliv utan konstiga litterära ambitioner och uppslagna förlovningar. Tidigt fick mormodern rycka in som ställföreträdande förälder när den namnlösas mor och far dog i en bilolycka. Jägaren spelar också en central roll i kvinnans liv, både som karismatisk älskare och störande inslag i hennes vegetariska livsstil i alternativa Stockholmskretsar.
Davidssons porträtt av byn är befriat från varje uns av nostalgi. Istället dominerar en klaustrofobisk känsla, en instängdhet som verkar såväl i rummet som i tiden: Den förgyllda pendylen tickar oförtröttligt … utan att för den skull lyckas få tiden att gå.
Cecilia Davidssons roman är proppfull med fina iakttagelser av ett utkantsliv som inte får många poäng i den urbana ljust & fräscht-estetiken. Det är ett sorgligt och dråpligt relationsdrama som bärs fram av författarens klara, konkreta språk och av spänningen mellan det cirkulärt repetitiva och drastiskt uppsprättande.
