Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Catharina Gripenberg: Tag min hand, det vore underligt

Catharina Gripenbergs nya diktsamling frågar mellan de skönt skruvade parodierna om det alls går att litterärt fånga det verkliga, icke-fiktiva livet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Catharina Gripenberg är en av de finlandssvenska poeter som tagits upp i den nordiska poesioffentligheten. När danska Ursula Andkjaer Olsens Lulus sånger och tal kom i svensk översättning på Rámus stod hon självklart för efterordet - släktskapet är uppenbart.
Gripenberg är också en skicklig och ofta anlitad estradör. Debuten På diabilden är huvudet proppfullt av lycka (1999) är en snygg iscensättning av girl-power-idealet. Uppföljaren Ödemjuka belles lettres från en till en (2002) glittrar i sina bästa stunder av vemod och språklig uppfinningsrikedom (i sämre fick den mig ibland att tänka på Bolibompa).
Den nya diktsamlingen, Tag min hand, det vore underligt, berättar mer sällan om månen och småfåglarna. Vissa dikter påminner i stället om ett läsdrama - teater är också någonting författaren ägnat sig åt vid sidan av poesin. Texterna upprättar och utforskar ett virtuellt rum, fullt av ekon och mörklagda vinklar.
Ofta beror de underliga proportionerna på att den ursprungliga arkitekten hetat till exempel Edith Södergran, Virginia Woolf eller Ovidius. Så blir Södergrans Landet som icke är en stor tom rymd att möblera om med gissningar. "Hallå? Är det ett land? / Eller ett skåp? Vad är det som står här istället?", frågar Gripenberg.
Det handlar inte sällan om att förankra texter med metafysiska anspråk i en mer vardaglig geografi. Mellan de skönt skruvade parodierna frågar sig Gripenberg med ganska stort allvar om det går att formulera det verkliga, ickefiktiva livet, det som till exempel Södergran gjort en konst av att förneka. På så sätt skiljer sig hennes traditionsuppror från det som begås av Lars-Mikael Raattamaa i Svensk dikt från i fjol. Kulisserna hos Gripenberg döljer en längtan som vetter mot det svårgripbara och kaotiska livet.