Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Carsten Jensens senaste roman Den första stenen från 2017 handlar om en grupp unga män och kvinnor som anmält sig som frivilliga att delta i kriget i Afghanistan. Bild: Jessica Gow/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carsten Jensen spanar i stället för att förklara

Den danska författaren och debattören Carsten Jensens idébok Källarmänniskor handlar om hur det är att leva som människa i vår tids politiska utmaningar. Björn Werner har läst en kort samling berusande samtidsspaningar som brister i sin historielöshet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Carsten Jensen

Källarmänniskor

Albert Bonnier Förlag

De som vill förfasa sig över samtidens populistiska nationalism – och det vill många – använder sig gärna av ett narrativ där en närmast metafysisk ondska, nyliberalismen, ligger bakom allt. En demon frammanad av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, som sedan 1980-talet har tvingat oss ur en varm, välfärdsstatlig samvaro in i en postmodern och ständigt accelererande existens där allt: kompetens, identitet, ja till och med historien själv saknar mening.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I den danske författaren och debattören Carsten Jensens Källarmänniskor får denna världsbild vara det sammanvävande kittet till 109 korta kapitel. Boken tar annars ett brett grepp över det sena 2010-talets politiska utmaningar, som trots det blir märkligt övertygande. Inte så mycket för ämnesvalen som sådana. Det finns många före Jensen som slagit fast att det sociala kontraktet är brutet, att välfärdsstaten är på nedgång, att arbetslivet blivit mer fragmenterat och att identitetspolitiken är ett stort hinder för politisk sammanhållning.

Nej, det är hur de framförs.

LÄS MER: Det goda kriget saknar slut

Jensen har som andra en förmåga att framhäva det postmoderna tillståndets mörkaste baksida – känslan av att navigera i en värld där gamla värderingar inte längre gäller och nya ännu inte skapats. Samma känsla har han också utforskat i prosa. I hans senaste roman, Den första stenen, som utspelar sig i krigets Afghanistan visar sig antagonisten Rasmus Schröder vara en extrem version av den person Jensen vill varna oss för att bli: en identitetslös, hela tiden omskapande person som kan allt men inte, i grunden, vill något.

Världsbilden som förmedlas i Källarmänniskor är frestande att sugas upp i. De tankeväckande spaningarna är ibland nästan berusande. Som när Jensen skriver om autofiktionen som en litterär återvändsgränd enbart skapad för medelklassmänniskor som i de sociala mediernas välpolerade tidevarv inte längre får lov att visa verkliga känslor. Om hur förorterna runtom i världen alla är kulturlösa, anonyma skal av höghus och elledningar. Eller om hur gamla civilisationer en gång byggde sina monument för beständigheten medan vi i vår reser byggnader gjorda för att rasa under vår livstid.

Men suggestiva beskrivningar av en brusten samtid i alla ära. Det gäller också att försöka förstå den. Här brister Jensen, i den mån det alls är hans ambition. Snarare vill han understryka situationens allvar. Det inledande citat av den italienske kommunisten Antonio Gramsci är talande: ”Krisen består i det faktum att det gamla inte dör och att det nya inte kan födas: Under denna övergångstid dyker det upp de mest olika morbida fenomen”. Det är förstås sant. Men det är heller inte speciellt belysande för just vår tid. Säg den period som inte präglats av kris och morbida fenomen? Genom att bara leverera spaning på spaning och lyfta upp det som ett bevis på hur ur led just vår tid är gör sig Jensen mest historielös.

LÄS MER: Så kan vi släppa taget om den första stenen

Det är när vi tittar framåt utan att först titta bakåt som vi upplever oss leva i en brytningstid. Det är utan historia som vi tror på nyliberalism som ett allsmäktigt spöke och inte som en reaktione från både vänster och höger på Bretton Woods-avtalets fall, 1970-talets oljekris och stagflationen. När vi avfärdar västvärldens många miljonprogram som en styggelse struntar vi också i att de i själva verket var en stor lättnad för de personer som lyftes ur slummiljöer och in i riktiga hem när de väl byggdes.

Vår tid må vara ur led, men det har den å andra sidan alltid varit. Det måste vara ledordet. Annars är risken stor att man bara producerar den populism man själv vill motverka.