Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Carolyn Cassady: Off the road

Med sin självbiografi om livet som Neal Cassadys hustru och Jack Kerouacs älskarinna avslöjar Carolyn Cassady det blinda kvinnoförtryck som döljer sig bakom beatmyten om den manliga friheten. Det är en allt annat än romantisk historia.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Carolyn Cassadys alldeles för långa självbiografi om livet som Neal Cassadys hustru och Jack Kerouacs älskarinna fyller en enda funktion. Men det är en funktion av avgörande betydelse för alla dem som någon gång blivit förförda av beatmyten om den manliga friheten. Den avslöjar nämligen det blinda kvinnoförtryck som gjorde det möjligt för 50-talspojkar med Peter Pan-komplex att både äta kakan och behålla den. Från slutet av 40-talet fram till Neal Cassadys och Jack Kerouacs frånfälle i slutet av 60-talet håller Carolyn ihop sitt äktenskap genom ständiga uppoffringar medan maken ger sig ut på vägarna, skaffar barn med en annan kvinna, knarkar och festar, stjäl familjens besparingar för att täcka sina spelskulder och festa lite till, bara för att slutligen hamna i fängelse för marijuanainnehav. Varför tog det så lång tid för henne att lämna denne man, som hon aldrig hade bra sex med och som ständigt bedrog och förnedrade henne på olika vis?

Han var en trixter, en charmör, en bedragare. Stod som förebild för Dean Moriarty i Jack Kerouacs På drift. Försökte i likhet med vännerna Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs bli författare, men saknade det tålamod som krävdes för att skriva professionellt - om man bortser från den nerviga och oavslutade självbiografi som symptomatiskt nog fick titeln Den första tredjedelen. Var det uppväxten med en alkoholiserad far som gjorde livet så svårt för honom? Ville han helt enkelt leva för mycket? Man blir lätt trött på den sortens romantiseringar. Men trots att Carolyn Cassady försöker teckna ett mer komplext porträtt hemfaller hon ibland åt det hagiografiska. Visserligen våldtog han och misshandlade LuAnne, sin före detta hustru, och han var en dålig förebild för sina barn - men skulden lägger hon hela tiden på sina egna axlar. Hon återkommer ofta till sin viktorianska bakgrund och sina misslyckade försök att besvara makens felsteg med kärlek och acceptans i stället för bitterhet och agg: "Neal skulle aldrig bli någon make eller far som jag kunde räkna med. Han var sann mot sig själv. Han var Neal, helt enkelt, och det hade han också sin fulla rätt att vara."

Det är något av en gåta varför Off the road, som utkom första gången 1990, nu ges ut i en förlängd version. Cassadys metod tycks ha varit att in i minsta detalj återge samtliga möten hon kan dra sig till minnes med beatlitteraturens portalgestalter, alldeles oavsett om samtalen har handlat om pizza eller Proust. Jag har svårt att se att det skulle tilltala andra än inbitna beatfans, som därmed ges möjligheter att hösta nya detaljer om sina hjältars liv. Välkända historier, som när William Burroughs av misstag dödade sin hustru då han skulle skjuta bort ett champagneglas från hennes huvud, är givetvis med, liksom exempel på Neal Cassadys kulsprutsliknande monologer och osannolika bilkörning. Boken är fylld av hippieliv i San Francisco, rökiga jazz- och strippklubbar, anekdoter om Kerouacs tilltagande alkoholism och kärleksdrypande brev från såväl Ginsberg som Kerouac. Men från Carolyn Cassadys fasta punkt på den amerikanska västkusten - i praktiken ensamstående mamma med ansvar även för maken och hans vänners välbefinnande - ter sig historierna allt annat än romantiska. Det är vardagens alla besvikelser som istället står i blickpunkten, interfolierade av mängder med halvsmälta new age-sanningar som författaren gärna använder sig av när hon försöker förstå sin självförbrännande make.

Stora delar av biografin ägnas nämligen åt att diskutera reinkarnation, själavandring och möten med "kanaler", det vill säga människor med kontakter "på andra sidan". Det är inte svårt att förstå Carolyn Cassadys behov av sammanhang och trygghet under de tumultartade åren som mamma och älskarinna åt de vilsna beatförfattarna, eller varför hon klamrar sig fast vid profetior som förmedlats av diverse medium. Neals beteenden förklaras exempelvis genom att han i ett tidigare liv varit en beduin som hämnades sin döda mor, bara för att bli knivhuggen i ryggen av sin egen son. "Detta liv hade bidragit till hans rastlöshet och oräddhet, men också till en djup känsla av skuld." Den vidhäftande försäkran om att "inget är ristat i sten" och att hon och Neal i sitt metafysiska sökande inte hade mycket till övers för det övernaturliga utan i stället letade efter praktiska verktyg för vardagslivet, förstärker bara känslan av att flykten in i new age-tänkandet är det pris som Carolyn Cassady betalat för att stå ut med osäkerheten och förnedringen i livet med Neal. Det är faktiskt riktigt nedslående, och kastar ett mycket osmickrande ljus över beat- och hippiekulturen.

I februari 1968 hittades Neal Cassady död i närheten av en järnvägsräls i Mexiko. Antagligen hade han blandat tabletter och alkohol och drabbats av leversvikt. Carolyns första ord när hon får höra nyheten är "Tack god Gud! Äntligen fri". Det är Neals frihet hon talar om i första hand, men som läsare hoppas man att hon i någon mån också menade sig själv. Hur som helst förtjänar hon den friheten.