Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl Larsson | Jag

Carl Larsson återkommer till två saker i sin självbiografi, skriver Lisbeth Larsson. Det ena är sin förfärliga uppväxt. Det andra är sitt behov av att vara till lags.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Självbiografi

Carl Larsson

Jag

Redaktörer: Ami Bergöö och Helena Brunkman

Brunkman & Bergöö

Två dagar efter det att Carl Larsson satt punkt för sin självbiografi avled han. Han var bara sextiosex år och till synes frisk, om än utarbetad och, som han skriver, ”knäckt” av den behandling han fått utstå i samband med striderna om vem som skulle utföra freskerna i Nationalmuseets trapphall. Hans storslagna Midvinterblot hade efter en hätsk debatt blivit refuserad, men han hade målat den ändå. När han skriver sin självbiografi ligger den uppe på vinden i Sundborn. Först 1992 hängdes den upp på planerad plats. Hans självbiografi blev inte publicerad i sin helhet förrän 1969.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Utifrån kan Carl Larssons liv te sig som en solskenshistoria. En fattig pojk med talang som arbetar sig fram till stora inkomster och en tätposition inom svenskt måleri. De idylliska bilderna han målade av sin familj och sitt hem i Sundborn har bidragit till bilden av honom som en lyckans gullgosse. Målningar som det självporträtt som hänger på Uffizierna i Florens, där han avbildat sig själv tillsammans med en clowndocka, komplicerar dock bilden. Det gör också hans självbiografi.

När hans hustru Karin och Karl Otto Bonnier fick den uppläst för sig blev de riktigt omskakade och valde att lägga locket på. En av anledningarna var säkert hans öppna berättelser om sina föräktenskapliga kärlekshistorier. Att nationalmålaren hade sammanlevt och fått två barn med Wilhelmina Holmgren, som dog när hon födde deras andra barn, var kanske inte något som man ville att världen skulle veta. Eller att den vackra, praktiska och hjälpsamma modellen Gabrielle skrek av raseri och beskyllde honom för att vara en förförare när han berättade att han funnit den rätta.

När Bonniers, tolv år senare – fyra år efter Karins Larssons död – valde att ge ut självbiografin var dessa partier liksom en rad andra saker bortredigerade. Först femtio år efter Carl Larssons död ansågs världen vara mogen för att läsa hans berättelse om sig själv i sin helhet. Nu har parets släktingar i fjärde led gett ut den igen. Och det är välkommet. Carl Larssons frispråkiga berättelse ”om”, som han skriver i undertiteln, ”och på gott och ont” adderar en välbehövlig svärta och grovhet till de många gånger något överhögtidliga biografier som skrivits om honom.

Carl Larssons Jag är inte, som man kan tro av titeln, någon storvulen och skrytsam berättelse. Tvärtom är den både självrannsakande och ödmjuk. Absolut inget litterärt mästerverk och kanske just därför så gripande i all sin valhänta frispråkighet. Den är fylld av longörer och ovidkommande anekdoter och många gånger är det som irrade han kring i sina minnen för att hitta sitt jag och sin livsberättelse. Det finns dock två saker som han återkommer till hela tiden. Det ena är sin förfärliga uppväxt och sin hårda kamp för brödfödan. Det andra är sitt behov av att vara till lags.

Han inleder med att berätta om den mardröm han haft under natten. Den handlar om en vacker, glittrande orm som lockar honom till sig för att sedan ringla sig kring hans kropp i ett mördande grepp. Han är skräckslagen, men vågar inte visa sin fasa utan ler hela tiden. När ormen sticker in sin gadd i hans leende mun vaknar han.

Med facit i hand ligger det nära till hands att tolka drömmen som ett uttryck för en omedveten föraning om den död som hastigt närmade sig. I hans egen tolkning sätter han emellertid likhetstecken mellan ormen och det underbara livet som både lockat och skrämt honom och där leendet varit hans försvar. ”Mitt stadigt leende ansikte”, som han skriver, som vore han äcklad av sig själv.

Jag är också ett kraftfullt korrektiv till detta leende och de publikfriande och framgångsrika böcker han tidigare producerat. I De mina, Ett hem, Larssons och så vidare där han skapat bilden av sig själv som pater familias i ett paradis utan tillstymmelse till några som helst ormar. I Jag dyker de upp både här och var. Inte minst kan han själv av och till te sig som en.

Men det är som hade Carl Larsson svårt att slita sig ur den idylliska genre som han gjort till sin. Trots en tydlig ambition att skriva en annan sorts berättelse återfaller han gång på gång. Intressant nog innehåller självbiografin också två helt olika slut.

I det första skriver han en fortsättning på den Carl Larsson som målat de idylliska Sundbornbilderna. Han berättar om hur bra det gått för barnen. Hur härligt det är att ha dem omkring sig. Och vilken lycklig man han är. ”Jag har det bra!” lyder sista meningen av det första slutet.

På nästa sida börjar han emellertid om igen. Det var ett banalt och defensivt slut, skriver han. Återigen har han svarat på fasan med ett stadigt leende. Men denna gång handlar det inte om fasan för livet. Han har skrivit sig fram till den som handlar om döden. ”Men jag är inte rädd”, skriver han nu, ”jag har älskat .”