Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Cape Coast Castle hette ursprungligen Carolusburg eller Carlsborg och var ett svenskt fort fram till 1658. Den användes också under den svenska besittningen till slavhandel. Bild: Carolyn Kaster
Cape Coast Castle hette ursprungligen Carolusburg eller Carlsborg och var ett svenskt fort fram till 1658. Den användes också under den svenska besittningen till slavhandel. Bild: Carolyn Kaster

Carl Johan de Geer gör upp med släktens slaveri

Konstnären Carl Johan de Geers skriver om hans adliga släkts roll i 1600-talets slavhandel. Men bör man grotta ner sig i dåtiden när nutiden har lika stora problem? Magdalena Ljung läser ett försök att jämna ut ett skuldunderskott.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Carl Johan de Geer

Släkten och slavarna

Orosdi-back

Släkten och slavarna, titeln på Carl Johan De Geers nya bok är lika lakonisk och brutal som namnet på hans äldre kortfilm Mormor, Hitler och jag. I båda fallen handlar det om verkliga, svårsmälta spöken. Som ung på 60-talet skydde Carl Johan De Geer släkten som pesten. Skam över adliga titlar, avståndstagande från traditioner och obehag inför allt borgerligt präglade hans liv och konstnärskap. Tidens politiska engagemang rörde världsomspännande frågor där distans kunde upprättas, men det privata hann ikapp De Geer. En svart man frågade på Hemköp: ”Vet du att en av dina förfäder ägde en slavstation i Ghana?” En annan man sa att han var ättling till en afrikan som Louis De Geer lät frakta med slavskepp på 1600-talet.

Cape Coast Castle är ett slavfort och en av västra Afrikas största turistattraktioner. I flera hundra år dog människor där under vedervärdiga förhållanden i stora källarhålor. Fortet var i svensk besittning vid 1600-talets mitt. Väggarna bär fortfarande märken av tänder och naglar. Hur bör en ättling till en slavhandlare förhålla sig till det? Vad kan och ska han göra? De Geer frågar sig själv och oss detta i sin bok som en slags processbeskrivning.

LÄS MER: De Geer vänder på gravitationen

I texter, teckningar och fotografier återger han sina bevekelsegrunder, sin väg och sina konstverk under vardande. En barockstol får en bild av en slavvandring klistrad på sitsen. En skolbänk öppnas mot ett stormande svart hav och ett slavskepp. Franska liljor från släktens vapensköld böljar i ett draperat tyg. Allt improviseras fram med lätt hand men det finns också ett stort allvar och ett anspråk. Det handlar om att bära på en berättelse som måste fram. En skuld som måste hanteras, nu när den inte går att sona brottet.

De Geer leker med tanken om att sätta upp en misskrediterande skylt vid Louis De Geers palats, den nederländska ambassaden i Stockholm. Men då ska han kanske också sätta upp skyltar vid färskare institutioner och etablissemang? Han fantiserar om att möta Louis De Geer och ställa honom mot väggen. Men varför ska vi döma det förflutna innan vi sett oss själva i spegeln? Slaveriet i vår egen tid och miljöförstöringen som hotar allt mänskligt liv. Han citerar författaren Margaret Atwood som i romanen A Handmaids Tale skriver ”Vår uppgift är inte att fördöma utan att förstå.” Kanske är upptagenheten med slavhandeln missriktad, kommer han på. Visst vore det bättre att försöka göra något åt skrämmande framtidsscenarion än att gröta runt i det som varit, men kan detta separeras?

LÄS MER: Hundra år av konst i Göteborg

Under arbetet med projektet har De Geer stött på flera invändningar som bara sporrat honom. Han redogör för några av dessa: Den svenska slavhandeln och Louis De Geers femtonåriga ägande av en ynka slavstation är ett piss i Atlanten jämfört med andra härskare och andra länders del i ett gigantiskt folkmord. Bagatelliseringen blir för Carl Johan en nyckel till vår ignorans. Louis, en chef i toppen, kunde inte veta vad som skedde inom företagets många avdelningar. Nej, det tror inte Carl Johan på. Han menar att överslätningarna kan härledas till ett hedersmotiv. Louis De Geer har dubbats till den svenska industrins fader och det finns en förståelig ovilja att dra nationshjältar i smutsen. Ändå, eller just därför, måste han göra det. För att bli fri från hyckleriet.

Kan De Geer genom att rita, snickra, arrangera och berätta jämna ut detta skuldunderskott? Projektet och bokens värde ligger inte i att lyckas. Dess ärende handlar istället om att visa på en väg, väl värd att beträdas av många.