Carl-Henning Wijkmark: Den moderna döden...

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Carl-Henning Wijkmarks böcker ges ut med jämna mellanrum, nya alster varvat med återutgåvor. I Modernistas serie med moderna svenska klassiker satsade man härom året på debuten Jägarna på Karinhall från 1972, enligt min mening hans bästa, och essäboken Samtiden bakom oss utkom i våras. I sin recension i DN skrev Thomas Götselius vid det tillfället (inte illa ment, det är jag säker på) att Wijkmark ibland kan låta som ens gamla groggfarbror. Det ligger någonting i det, som delvis hänger ihop med hans ambition att ställa prognoser, blicka framåt. Detta gör hans prognoser precis så osäkra som vilken utsaga som helst som försöker säga något om framtiden: risken för att missta sig är överhängande, helt enkelt. Om inte svartsyn automatiskt är lika med klarsyn.

ANNONS

Själv är Wijkmark säkert övertygad om sina dystopiska visioner. "Jag skriver för att befria människan och få henne att öppna ögonen", som han själv har uttryckt saken. Ett humanistiskt projekt med en europeisk intellektuell tradition i botten, i Wijkmarks fall friskt underblåst av kontinental idéhistoria (han har översatt både Nietzsche, Benjamin och Lautréamont). Hos honom är livsnjutandet och den civila olydnaden dygder - medan tystnad, underkastelse och konflikträdsla, starkt förknippade med Sverige, obönhörligen spelar i maktens händer.

Dessa idéer utvecklar Wijkmark under mer eller mindre extrema förhållanden. I romanen Den moderna döden, en återutgåva från 1978 är det hotet från den växande andelen improduktiva pensionärer i en inte alltför avlägsen framtid, som är huvudämnet. På en kursgård vid Öresund hålls ett symposion, organiserat av MÄSS, en avdelning på Socialdepartementet som arbetar med temat Människans Slutskede. Protokollformen är genomgående och boken kan därför bli lite seg. Men ämnet är nog så intressant. Högst på dagordningen står nämligen eutanasin, dödshjälpen. Moderator Bert Persson pekar på folkhälsans baksidor - att folk lever allt längre - och vill arbeta på att intala medborgarna att det är deras samhälleliga plikt att efter en viss ålder självmant tacka för sig och gå vidare. Att avsluta livet - och uppsöka döden på ett "värdigt" sätt. Medicinetikern Caspar Storm som är mer radikal, talar utilitaristiskt om människovärde kontra samhällsvärde - och kyrkans representant är en löjligt medgörlig hycklare: "Gud älskar en glad givare. Jag tycker vi ska gå in i det här med öppet sinne."

ANNONS

Som tur är finns det en äkta humanist i sällskapet, troligen författarens alter ego, som med kraft och hela upplysningsarvet i bakfickan argumenterar emot dessa hårresande förslag (som även inbegriper återanvändandet av människokroppen genom tillverkning av exempelvis tvålar - hört den förut?). Han säger "Tryggheten har blivit en fetisch, en fälla för friheten" - och kritiken känns knappast missriktad. Att den behövs, blir jag snart varse. I dag framstår nämligen argumenten från den "dåliga" sidan inte alls så chockerande som jag skulle önska. Prognosen har alltså redan delvis infriats.

ANNONS