Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl Erland Andersson: Det är detta som är religionskritik

I Teatertidningen (5/2011) säger prästen Lena Sjöstrand att kyrkans och teaterns verksamheter består i ”att på olika sätt gestalta vad livet rör sig om”. Nu sätts Bibeln upp på Göteborgs stadsteater, under dramatisk ledning av Niklas Rådström, som menar att kultur och religion ”har det gemensamt att de vänder varusamhället ryggen”.

Jag betvivlar detta, men känner sympati för hans önsketänkande. Och DN:s Jonas Thente tycker – själv icke­troende – att det är genant när ateister framhåller att de är ateister. Vilket han ser som pinsamt skryt, då väl ingen tror på gud längre; det vill säga Thente gör det inte. Så han säger att Bibeln är kultur.

Vilket den naturligtvis är, fast inte enbart. Bibeln är full av poesi och våldsamma historier, liderliga också, med en vredgad gudom bannande från ovan. Inom dess pärmar gestaltas såväl mänsklighetens storhet som dess brutala lyteskomik, vilket jag är tacksam för, å både humanismens och illusionslöshetens vägnar. Som jag är tacksam för Ekelöf och Dylan, Cervantes och Beckett och Brecht.

Därför utmärkt att Bibeln kan ses på Stadsteatern. Vill man levandegöra kulturarvet kunde man i och för sig också ge plats åt dess bakgator, folksägnerna där fan själv väntar vid vägkorsningen, och oknytt och troll och helvetets alla huldror på den nöjes­lystne. Ungefär som det på 30-­talet sas om amerikanska bluessångare att de visste vem djävulen var, vilket prästerna inte hade en aning om. Det är också ett kulturarv.

När detta är sagt, fört till protokollet, återstår frågan vad som ska göras åt de troende, som något knuffats ut i marginalen av välvilliga icketroendes åstundan att rädda Bibeln undan kritiska ateister, genom att reducera den till enbart kultur. I Fokus (3–9 februari 2012) berättas om denna nya andlighet där man hänvisar till gud som regelrätt existens. Johan Lindahl, som jobbar på en mediebyrå och konverterat till katolska kyrkan, säger att världen inte kan fungera enligt ”den radikala darwinismen” utan att man måste ”se till en transcendent och metafysisk verklighet”, vilket landar i en gudsuppfattning. Jag håller inte med, men tar som ateist honom på allvar.

Det är ju detta man gör när man säger sig vara ateist; tar religionen på allvar. Johan Lindahls uppfattning är fullkomligt respektabel. Men skulle han mena att skolorna bör intellektuellt jämställa Bibelns skapelselära med evolutionsbiologin kommer han att möta motstånd. Det är ju detta som är religionskritik. Skryt och genans däremot, är enbart problem för den borgerliga etiketten.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.