Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carl-Einar Häckner: Livet när man är annorlunda

Min syster var söt. Hade tjockt böljande hår. Som en hästman. Inte tunt och stripigt som mitt hår är om man jämför. Nej, det var tjockt. Jag älskade hennes hår. Jag brukade hålla i det.

Klappa henne i pannan. Kände alltid att det fanns kontakt, samtidigt som det var en Berlinmur mellan oss. Någonstans där bakom, på andra sidan, fanns massor av liv och drömmar och bilder. Hon fäste blicken i min – eller jag i hennes – vi höll i ett tag och sen släppte vi.

Och hon tittade någon annanstans. Vi var två själar på en tråd mellan oss i vårt eget universum. Mina tankar for fort i sina röda blodådror i ett slags skickad önskan till hennes hjärta att bli förstådda. Att hon skulle känna mig. Vad jag tänkte. Att hon skulle läsa mina tankar. Så som jag läste hennes. JAG bad till gud för henne. JAG tror inte på gud i skägg. Men JAG bad. JAG tyckte synd om henne. JAG fick skuldkänslor för henne. JAG åkte till USA bort från henne. JAG borde träffat henne mer … 

Hon brukade komma till oss på varietén. Det var fint. Hon och hennes kompisar. De satt på högersidan sett från scen. Jag försökte uppträda för henne med. Hon brukade titta ner i asfalten. Men det kändes bra att hon kom. Sen åkte vi Peter Pan. Jag kramade henne många gånger. Om vi satt i soffan där hon bodde på sitt vårdhem – en villa i Torslanda – så kunde jag känna elektriciteten mellan oss. Jag fick gåshud av att sitta bredvid min utvecklingsstörda och handikappade syster. Jag hatar verkligen det ordet. Utvecklingsstörd. Hon var en annorlunda människa. Förhindrad att göra det alla vi andra gör. Det där ordet reducerar henne till ett begrepp som är för kallt. 

Hon kunde inte dansa. Gå ut när som helst. Eller ens prata. Det var svårt att veta vad hon tänkte. Men höra hennes skratt, det gjorde vi. Hon skrattade och gjorde fantastiska ljud. Hon tjöt som en raket. ”Ihhhhhh”. Särskilt när hon skulle äta glass. Hon älskade glass. Hon gick bort 2005. Efter att inte ha ätit på tio dagar. 

Kanske var det en befrielse att slippa vara inspärrad i sin kropp på det viset. När hon var yngre och kunde gå var det fart på henne. Hon gick på tå. 

Kanske visste hon mycket mer än vi trodde. Alltid är hon i mig vart jag än är. Hur jag än står, vet jag om att jag har en syster som jag älskade. Hon hette Marie-Louise. Nu vet ni det också.

Tummen upp

20 000 days on earth, en dokumentär om Nick Cave.

Tummen ner

Dålig mat, besprutning och girighet.

Carl-Einar Häckner är trollkarl och komiker. Han är aktuell med föreställningen Skärvor på Teater Aftonstjärnan i höst.