Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Carl Bildt glider undan – även denna gång

På många sätt är Carl Bildt en gåta, skriver Mattias Hagberg. Hur sjutton har mannen lyckats hålla sig kvar i politikens finrum i nästan ett halvt sekel?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Björn Häger 
Uppdrag Bildt
Norstedts 

Det är inget vackert porträtt av Carl Bildt som journalisten Björn Häger tecknar i sin stora biografi. Nej, detta är inget för den förre statsministerns fanclub. Boken är full av mindre smickrande epitet: sval, arrogant, småsint, pretentiös. 

Efter drygt femhundra sidor framstår det som märkligt att Carl Bildt överhuvudtaget lyckats bli politiker. Visst, han är kunnig och begåvad. Och visst, han är en driven och orädd karriärist. Men han saknar många av de egenskaper som brukar förknippas med framgångsrika statsmän. Han är ingen god talare. Tvärtom. Han uttrycker sig nästan alltid komplicerat och i vissa fall obegripligt. 

Han är inte heller någon skicklig ledare eller god människokännare. Snarare framstår han i Björn Hägers tappning som en person som retar upp folk i sin omgivning och som konsekvent skapar konflikter och problem. Ta bara hans tid som utrikesminister. Åren i Arvfurstens palats präglades av Carl Bildts privata affärer. Framför allt av hans ekonomiska intressen i rysk gas och blodbesudlad afrikansk olja. 

Vem som helst hade varit körd som utrikesminister med den typen av kontakter. 

Men inte Carl Bildt. Han gick på som vanligt. Påstod att allt var i sin ordning och körde vidare som om ingenting hade hänt. 

På många sätt är Carl Bildt en gåta. Hur sjutton har mannen lyckats hålla sig kvar i politikens finrum i nästan ett halvt sekel? 

Frågan finns hela tiden närvarande i Björn Hägers flyhänta bok. Men den får aldrig något riktigt bra svar. Visst, Björn Häger visar ingående hur Carl Bildt förstör kritiska intervjuer och förminskar alla som ifrågasätter honom. Men ändå. Varför har han aldrig fallit? 

Tyvärr glider Carl Bildt undan, även denna gång. När jag stänger boken är jag lika förbryllad som när jag öppnade den. Överlevaren Carl Bildt är fortfarande ett stort mysterium. 

Men det kanske inte gör så mycket. Uppdrag Bildt har andra kvalitéer. Som anklagelseakt är den stark, även om ingenting egentligen är nytt. 

Den som fortfarande beundrar Carl Bildt efter avslutad läsning måste var ovanligt hårdhudad.

Framför allt visar Björn Häger hur Carl Bildt nästan alltid satt pengarna före principerna. Han har gladeligen tagit sig an uppdrag som på ett provocerande sätt kolliderat med hans image som fredsskapare, bara de varit välbetalda. Björn Häger beskriver honom till exempel som ”krigskonsult” i ett kapitel som handlar om hans arbete för den amerikanska Kommittén för Iraks befrielse, en kommitté som lobbade hårt för en invasion av Irak.

Knappast ett uppdrag för en fredsälskare. 

Värst är så klart historien om Lundin Oil. Carl Bildt satt i styrelsen när företaget tog hjälp av regimen i Sudan för att fördriva människor som var i vägen för utvinningen av olja. Anklagelserna mot Lundin Oil har varit många och grava. Det handlar om brott mot mänskligheten. Men Carl Bildt har varken sett eller hört nått. Nej, han begår aldrig några fel. 

Björn Häger skulle lätt kunnat lägga till två negativa epitet till sin redan digra lista: girig och omoralisk. 

Återstår att se hur Carl Bildt själv reagerar. Förmodligen som vanligt, med en upphöjd tystnad, som ingen riktigt vågar bryta.