Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gösta Ekman i logen, bild ur Carina Burmans bok Djävulspakten.

Carina Burman | Djävulspakten

Gösta Ekman övergav aldrig en scenform, en uppgift eller en roll. Lisbeth Larsson har läst Carina Burmans biografi om en skådespelare som ständigt höll alla bollar i luften tills numret plötsligt blev övermäktigt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

bok

Carina Burman

Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap

Bonniers

”Jag vill inte arbeta längre med andra, bara honom”, skrev Ingrid Bergman i sin dagbok när filminspelningen av Intermezzo var avslutad. Som så många andra hade hon kommit att dyrka Gösta Ekman. Han var mellankrigstidens store scen- och filmälskare, en medial ikon, avgudad av både kvinnor och män. Att döma av Carina Burmans stora biografi om honom älskade han själv emellertid bara sin hustru Greta även om han prövade henne hårt och envisades med att leka med elden.

När Intermezzo, som skulle bli Ingrid Bergmans biljett till Hollywood och internationell berömmelse, spelades in hade Gösta Ekman inte långt kvar att leva. Han hade bränt sin kropp genom oupphörligt arbete och drogmissbruk och avled i lunginflammation 1938, bara 48 år gammal. Då hade han en bland svenska skådespelare ojämförligt omfattande och rik skådespelarkarriär bakom sig. Han var älskad av alla, som Carina Burman skriver om och om igen, och hans begravningståg var av större dimensioner än en statsmans.

Djävulspakten är den fantasi-eggande titeln på Burmans biografi och hon knyter den till Johann Wolfgang von Goethes romantiska drama Faust både konkret och symboliskt. Brytpunkten för Gösta Ekman var, menar hon, när han spelade huvudrollen i den legendariske stumfilmsregissören F.W. Murnaus inspelning av just Faust i Berlin 1926. Med den rollen blev han definitivt en av de stora både konstnärligt och ekonomiskt. Hans gage hade nått höjder som än i dag verkar hisnande och världen stod öppen för honom. Men den hektiska tillvaron i mellankrigstidens glittrande Berlin pressade honom. Det var förmodligen nu han tog till kokain för att hålla arbetsentusiasmen vid liv och saknaden efter Greta och sonen Hasse borta.

I Goethes Faust lovar huvudpersonen djävulen sin själ om han mot förmodan en dag skulle finna jordelivet så skönt att han föredrar det framför himmelriket, och djävulen låter jordelivets alla fröjder regna över honom för att få honom fast i den materiella och fysiska njutningen. På samma sätt öppnade framgångarna alla dörrar för Gösta Ekman. Men han blev aldrig nöjd. Han kunde aldrig slå sig till ro. Den drog han försvurit sig åt alltsedan ungdomen var arbete och åter arbete och Carina Burmans biografi formar sig till en arbetsjournal så fylld, så kompakt och så bortom all sans överfylld, att man nästan inte orkar följa med i alla detaljer och inte alls förvånar sig över att den stackars mannen behövde kokain för att fullfölja det arbetsbeting han ålade sig. Hans kokainmissbruk ter sig snarast som en del av hans fundamentala beroende och hans död som en konsekvens av hans arbetsnarkomani.

Gösta Ekman gick den långa vägen. Han fick aldrig någon utbildning utan lärde sig skådespeleriets svåra konst genom hårt arbete. Inskolningen skedde redan under tonåren då han reste land och rike runt med det Rönnbladska teatersällskapet. Det var hans hundår, kan man säga, men de varade inte länge. Redan 1911, då han var tjugoett år, fick han ett fast engagemang I Göteborg. Det var på Hjalmar Selanders Nya Teatern vid Järntorget. Och här fick han sitt genombrott året därpå med komedin Som man är klädd. Den pjäsen gjorde honom till stadens publikgunstling och skulle följa honom genom åren. Som så mycket annat.

Plötsligt var han stjärna, men bara i Göteborg. Då som nu fanns de stora framgångarna att hämta i Stockholm och 1913 tog tidens teaterkung Albert Ranft honom till Svenska Teatern därstädes. Där verkade han (samtidigt som han turnerade, gästspelade och filmade på en rad andra ställen) tills teatern brann ner 1925. Och den perioden är å ena sidan legendarisk teaterhistoria. Här fanns alla de stora: Anders de Wahl, Tora Teje, Inga Tidblad, Hugo Björne, Pauline Brunius och inte minst Gösta Ekman. Men å andra sidan tillhör det han gjorde efter 1925 det allra bästa. Den brytpunkt Burman förlägger till Berlin och inspelningen av Faust 1926 gällde måhända hans liv men inte hans konstnärliga utveckling

En efter en öppnade sig alla dörrar för Gösta Ekman. Det egenartade med honom är att han aldrig stängde några efter sig. När han fick seriösare roller höll han kvar de lättsamma. Han vägrade byta revy och komedi mot tragedi. När han blev teaterdirektör höll han fast vid skådespeleriet. När han blev filmstjärna vid teatern. Och så vidare. Han övergav aldrig en scenform, aldrig en uppgift eller en roll. Han höll ständigt alla bollarna i luften. Och de blev bara alltfler, tills numret plötsligt blev hans kropp övermäktigt.