Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carin Hjulström: Vågar man berätta att man nätdejtar kommer tusen frågor

Redan dagen efter boksläppet hörde läsarna av sig, tre brev och ett kärleksbrev direkt. Kanske ska vi kalla det för Frida Fors-effekten? Carin Hjulström skakar på huvudet och skrattar. Hon som tänkt skriva om en helt annan kvinna.

Både i böckerna Finns inte på kartan och Hitta vilse skriver Carin Hjulström om journalisten Frida Fors, men nu hade hon tänkt sig något annat. Hon ville skriva om en kvinna i sin egen ålder, med liknande erfarenheter. Hon skulle jobba med radio i Göteborg och ha ett eget program, lite som Jack Killlian i En röst i natten. Den här kvinnan skulle vara separerad och bo i Kålltorp, hon skulle prova nätdejting, något som Carin Hjulström själv gjort och som hon märkt lockat stort intresse närhelst hon berättat om det. En omfattande mängd kaffe- och promenadträffar med män hade blivit material att använda i bokform.

Hon började skriva. Men överallt hon kom frågade läsarna om Frida Fors. Särskilt de på biblioteket i Viskafors. Att det tidsmässigt och logiskt skulle bli knepigt att få in Frida i den nya berättelsen, knyckte de bara på nacken åt.
– Jag tänkte varför inte, tog ett snack med förlaget och sedan var det bara att byta till Frida.
Varför är Frida Fors så populär?
– Jag vet inte. Hon vill det goda, hon jobbar hårt, har det inte alltid så lätt.
Tror du att folk tror att det är du?
– Det tror jag säkert och visst har Frida lånat många av mina egna drag och tankar. Skillnaden är att det som Frida är med om har inte jag varit med om storymässigt.
Är det okej för dig, får man läsa in att det är Carin?
– Ja det får man, men man får ta det med en nypa salt för det är ju inte riktigt Carin, men visst sjutton är det så att jag vet hur det ser ut i studio 10, jag sänder P4 Extra därifrån. Alla karaktärer är fiktiva och påhittade men det är klart att jag lånat drag från en massa olika människor jag har stött på i mitt liv. Det är ju samma sak med de här männen som hon träffar, exakt de männen finns inte.

Nätdejtande är ett tema i boken och du berättar att du använder dina egna erfarenheter. Varför ville du skriva om det?
– Jag tänker att den här längtan efter kärlek angår väldigt många, med tanke på att var tredje svensk lever ensam. Och nätet har blivit den nya dansbanan, 25 procent av alla som träffar sin partner gör det på nätet, men det är väldigt lite skildrat. Vågar man berätta att man nätdejtar så kommer tusen frågor om hur man gör, hur bilden ska se ut, vad man pratar om. Nyfikenheten på hur mötet med okända går till är enorm.
Vad är det bästa nätdejtande har gett dig?
– Det är otroligt berikande att ha fått träffa så många människor som jag aldrig hade träffat annars. Jag tycker ändå att jag vågar dra lite slutsatser om hur den svenske medelålders mannen mår.
Och hur mår han?
– Han är ganska rotlös, vet inte var han hör hemma, han bor långt ifrån där han en gång växte upp. Han har hamnat i nån förort med en kvinna och fått nåt barn, skilt sig och hamnat i en annan förort med en kvinna och fått nåt barn. Han har bytt jobb några gånger och har inga vänner kvar från den gamla tiden. Han liksom svävar runt utan att vara grundad i någon kontext. Han vet inte vad en kvinna egentligen vill ha, är osäker på sin mansroll. Det är jättemånga som blivit bedragna.
Du skriver i efterordet att du träffat över 80 män?
– Jag vill betona att det är kaffedates, eller promenader. Det är ju inte hundra hemsläp.
Har du gjort som Frida – att du haft fler träffar samma dag?
– Ja.
Hur funkade det?
– I början tyckte jag att det var otroligt utlämnande att träffa någon i syfte att kanske kärlek skulle uppstå. Jag tyckte att jag kom med mitt hjärta i handen. Men sedan lärde jag mig att se det som möten, och när jag började tänka så, då var det lättare. Jag har haft en del besynnerliga dagar som börjat på Eva’s Paley och sedan gått ner på Condeco och avslutat dagen på Brasserie Lipp. 45 minuter på varje ställe och lite paus emellan.
Varför hamnade Frida i Göteborg?
– Hon kom därifrån från första början. Jag kände att det vore härligt att frossa i de här miljöerna som jag känner så väl.
Det är ju inte så många som gör det, skriver om Göteborg?
– Nej och på det sättet är det ju roligt med Viveca Lärn. Hon har ju haft, inte ensamrätt på det, men hon har tillåtit sig det och det är väldigt härligt. Det skapar en otrolig igenkänning och varför skulle inte göteborgska läsare få känna det? Några av Håkan Hellströms låttexter har påverkar mig starkt, de har gjort att jag plötsligt befunnit mig i mina egna tonår, på en gata i Göteborg. Det har också gjort att det känns naturligt att våga göra det själv.
Har du någon speciell person du skriver för?
– Nej. Däremot läser min pappa allt jag skriver. Det brukar gå bra. Ibland skickar jag 70 sidor och och tänker att det tar väl en vecka, då ringer han fyra timmar senare och har läst.
Förutom Frida Fors, vilken är din favoritperson i boken?
– Jag måste säga Vibeke, den storrökande producenten på radion. Lite burdus, men med ett gott hjärta.
Finns det några förebilder, några på Radio P4 Göteborg kanske?
– Man kan väl säga att de är livrädda på P4, hahaha. Det är samma sak där, jag har lånat och plockat lite här och där.

Nu åker du runt och pratar om boken, bland annat tillsammans med Viveca Lärn?
– Det är så roligt! Jag inleder alltid, när det är Vivecas tur skrattar folk som galningar hela tiden. Det finns ingen som kan roa en publik som Viveca , allt hon säger går hem. Hon är fantastisk på att berätta skrönor.
Vad har hon betytt för dig?
– Viveca har varit en förebild på många sätt, hon har gjort precis samma resa. Hon började som en reporter på GT, började sedan skriva böcker, med mycket humor i ett slags folkkär tradition. Viveca och jag träffades första gången när jag var tolv år då jag gjorde huvudrollen i radions adventskalender. Hon var reporter på GT och skulle göra reportage. Jag tyckte att hon var jätterolig och jättesnäll. Hon har gått före mig.