Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Cain blir en del av den kultur hon kritiserar

Susan Cain blev med boken Tyst ett slags taleskvinna för de tystlåtna, nu följer hon upp succén med en självhjälpsbok för unga. Ulf Karl Olov Nilsson har läst en mycket problematisk bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Susan Cain, 
Den tysta kraften. En bok för unga introverta
Medförfattare: Gregory Mone, Erica Moroz
Översättare: Johan Nilsson
Natur och kultur

För några år sedan skrev sedermera avhoppade juristen Susan Cain megasuccén Tyst, de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. Boken fick ett förbluffande genomslag, översattes till mer än fyrtio språk och har vält kiosker över snart sagt hela världen. Hennes välfunna – både roliga och rörande – TED-talk finns på Youtube, har setts av mer än 16 miljoner människor och, vilket hon sällan underlåter att nämna, är en av Bill Gates favoriter. 

Cain har blivit ett slags taleskvinna och försvarsadvokat för den introverta, tystlåtna personlighetstypen hon själv menar sig tillhöra och argumenterar mot att samhället ensidigt lyfter fram extroverta kvaliteter som spontanitet, snabbtänkthet, social förmåga och enögt uppmuntrar utåtriktade aktiviteter och miljöer som introverta inte trivs i, som kontorslandskap, grupparbeten, estraderande, mingel och brainstorming. 

Cains budskap är lika viktigt som enkelt: samhället går miste om en enorm utvecklingspotential i sin iver att prioritera det extroverta. Hon excellerar i exempel på enstöringar som blivit framgångsrika, Ghandi, Bill Gates, Einstein, Rosa Parks, Darwin, Eleanor Roosevelt, Emma Watson, Beyoncé och tusen andra, som ett slags blyga violer i den amerikanska framgångssagans introverta bukett. Ja, enligt Cain har de flesta riktigt viktiga och innovativa idéerna fötts i ensamhet.

Cain följer nu upp succén med en lättsam självhjälpsbok som riktar sig till unga inåtvända. Den innehåller ett enkelt introversionstest, ett manifest och mängder av listor med tips på hur den blyga ska bete sig klassrummet, i matsalen, på fest, scenen och idrottsarenan; hur de ska hantera ledarskap och samhälleliga krav. Så långt allt väl och jag hyser verkligen största respekt för Cains projekt. Vem stör sig inte på allt pladder utan innehåll, flåshurtig speed-dating, nedsipprande trumpismer, managementfloskler och meningslösa självklarhetsmaskiner till programledare på radio, tv och poddar som tjatar hål i huvudet på oss stackars medborgare i en enda hypoman orgie i hypernormalitet? 

Ja, det eftertänksamma och inåtvända kan verkligen behöva, inte bara en klapp på axeln, utan hellre, strukturella förändringar, i skolans läroplaner, arbetsplatsers arkitektur, organisationskultur. Detta inte minst sedan, vilket Cain dock inte nämner, ofta helt rimlig och allmänmänsklig blyghet stämplas som psykisk sjukdom under beteckningen ”social fobi” i den ledande psykiatriska manualen DSM (Diagnostic and statistical manual of mental disorders). 

Men ve och fasa, denna bok är i sanning mycket problematisk och en plåga att läsa. Förra boken lär ha tagit sju år att skriva men uppföljaren kan omöjligtvis ha tagit mer än några månader. Det grundläggande problemet med den är att Cain uppenbarligen inte själv lägger märke till att hon oavlåtligen gör sig till en del av den ytliga babblande kultur som hon själv kritiserar, en fälla som för övrigt en synnerligen stor del av självhjälps- och managementlitteraturen gör sig skyldig till i detta decenniums ständiga carpe diem tjenamoss. 

Bokens egentliga budskap begriper man genom att läsa baksidestexten och halva första kapitlet, resten är bara en evinnerlig omtuggning av samma resonemang i de 200 sidor som krävs för att produkten ska betecknas – men framför allt naturligtvis säljas – som en bok. Här kryllar det av exempel på olika amerikanska tonåringar som för Cain, eller kanske för hennes medhjälpare (och kanske spökskrivare) till boken, berättat om sin inåtvändhet. 

Alla presenterar ungefärligen samma historia: ”Julian, en karismatisk fotointresserad sistaårselev på en high school i New York, minns att han var frustrerad över att han, på grund av sin tystlåtenhet, kände sig lite utanför.” ”När Davis gick i högstadiet kunde han inte ens föreställa sig att han skulle våga öppna munnen inför klassen.” ”När Lauries föräldrar tog med henne på basebollmatcher på Yankee Stadium brukade hon skärma av de tiotusentals hejande åskådarna med en roman.” 

Men i en tirad av success-stories går det naturligtvis bra för hela bunten när de väl blivit upplysta om att de är introverta: ”När Robby, en tonåring från New Hampshire, hörde begreppet introversion första gången blev han väldigt lättad.” Minsann: de duger som de är och dessutom besitter de förmodligen de ”superkrafter” som, enligt Cain, varenda introverta unge tycks vara behäftad med: förmåga att koncentrera sig och lyssna tålmodigt och inkännande. Ja, i bästa fall är man lika fantastisk som Cain själv oförblommerat skrytsamt beskriver sin egen ungdomstid: ”Eftersom jag tycker om att prata förtroligt med människor byggde mina relationer på kärlek, ömsesidig tillit och att vi trivdes i varandras sällskap. De hade ingenting med kotterier eller att vara populär att göra. Folk började berömma mig för att jag ställde kloka frågor, för att jag tänkte självständigt och för att jag höll mig lugn i spända lägen. De gav mig komplimanger och tyckte jag var en stor tänkare och en bra lyssnare.” 

Stackars alla barn, tänker man, vars inåtvändhet inte alls döljer klokskap och kreativitet, utan bara är trötta, olyckliga och riktigt förbannade. Oj då, vi glömde visst er igen! Och det är inte utan att man undrar hur den klädsamt självironiska tonträff Cain visade i TED-talk-föredraget kunde förvandlas till endast förnumstighet.

Men nu undrar väl alla hur det gick för mig i bokens inledande personlighetstest. Är jag introvert eller extrovert? Det går hur som helst ut på att svara ”sant” eller ”falskt” på frågor i stil med följande: ”Jag gillar att vara ensam”, ”Jag umgås hellre med en eller två kompisar än i stora gäng”, ”Jag undviker konflikter”. Testet ger mig nippran eftersom det enda verkligt uppriktiga svaret på de flesta frågor är ”Det beror på”. Så jag vet inte vad jag är, lika lite som jag vet vad jag ska göra med denna tröttsamma bok om vilken det finaste jag kan säga är att översättaren Johan Nilsson gjort ett utomordentligt arbete. Jag tror svaret blir: Ingenting!