Sommarserie: Litterära jag
Jaget har varit centrum för det senaste decenniets tal om litteratur. Men förhåller sig inte alla författare till gränsen mellan liv och dikt? I en essäserie om fem delar närmar sig GP Kultur några av det senaste århundradets stora, skrivande jag.
När jag för första och hittills enda gången besökte Rumäniens huvudstad Bukarest var det något jag ville se mer än allt annat. Inte nationalmuseet eller den forne diktatorn Nicolae Ceaușescus groteska Parlamentspalats. Nej, siktet var inställt på Stefan cel Mare-boulevarden, en lång gata med stora lägenhetshus en bit norr om centrum. Jag förstod vad som väntade: en ordinär sydosteuropeisk gata med slitna byggnader, trådbussar, och små kvartersbutiker. Men platsen hade under en period spelat en så stor roll i mitt tankeliv att jag ändå gärna ville besöka den. Gatan och området kring den är nämligen centrala i Mircea Cărtărescus verk.
Rumäniens nu ledande författare, den ständigt nobelpristippade Cărtărescu, född 1956, har två grundpelare i sitt författarskap: staden Bukarest och han själv. Och kombinationen av dessa skrivs inte minst fram i skildringarna av området kring Stefan cel Mare, särskilt i trilogin ”Orbitór” (på svenska 2004, 2006 och 2008). Det är scenen för hans böckers ofta självbiografiskt grundade vardagsskildringar: barnets lek, adolescensens sexuella uppvaknande, den unge vuxnes alienation och författardrömmar, den kommunistiska vardagens fattigdom och Securitate-övervakning.
Där Borges är knapp och pregnant är Cărtărescu ordrik och översvallande.
Allt detta är förstås väntade litterära teman hos en boklig rumän. Men det Cărtărescu gör med dem är allt annat än väntat. Hans verk kallas ibland magisk realism. Det är en sliten beteckning, och mycket magisk realism är ganska försiktig, till och med futtig: mustiga krönikor med lite vidskepelse eller milt gränsöverskridande övernaturligheter insprängda i konventionella historier. Få författare lyckas verkligen skapa sinnesvidgande litteratur, fantasmagorier som får läsaren att uppleva sig utkastad från verkligheten. Argentinaren Jorge Luis Borges är en som lyckats med det, Mircea Cărtărescu är en annan. Det finns kopplingar dem emellan, som hur texten eller boken ibland framträder med anspråk på att utgöra alltet, hela universum. Samtidigt finns det stora skillnader i form och tillvägagångssätt. Där Borges är knapp och pregnant är Cărtărescu ordrik och översvallande.
Varken ”Orbitór”-trilogin, vars tre band sammanlagt når en bra bit över tusen sidor, eller den senaste storromanen ”Solenoid” (2019) som ensam är drygt 800, är strukturerade kring någon handling i vanlig mening. ”Solenoid” behandlar en sorts parallell Mircea, vars tidiga dikter blev bespottade och som därefter gav upp de litterära drömmarna och slog in på en anonym levnadsbana som lärare på en grå Bukarest-skola (en tillvaro som var Cărtărescus egen under några år på 1980-talet). I ”Orbitór” finns både en mytologisk släktkrönika och meditationer över Mirceas tvilling, Victor, som dog eller försvann vid födseln.
Men hans skönlitterära bearbetning av jaget är inte autofiktion i en enkel bemärkelse.
Cărtărescus författarskap är så på sätt och vis självbiografiskt – mycket utgår ifrån en Mircea som liknar honom själv. Men hans skönlitterära bearbetning av jaget är inte autofiktion i en enkel bemärkelse, att fiktiva element adderas en igenkännbar person i ett igenkännbart stadsrum. Grundmaterialet – Bukarest och författaren själv – förvrängs, förtrollas, vävs in i metafysiska spekulationer och används snarast för att ställa frågor om världens och människans själva beskaffenhet.
Att återge vad det är i Cărtărescus romaner som spränger realismens vallar är svårt, för det som gör att fantasmagorin fungerar är förstås hur det gränsöverskridande framställs, formuleras och passar in i romanernas komposition. Men det finns återkommande teman. Försöket att skriva fram hur boken är verkligheten, är ”allt” är ett sådant. Hur det överdimensionerade eller oändliga plötsligt träder in i det normala och begränsade är ett annat.
I novellsamlingen ”Nostalgia” (2002) skildrar en scen hur en grupp flickor gräver sig ner under jorden och hittar en ändlös underjordisk sal där ett tjugo meter långt människoskelett vilar. I den tredje delen av ”Orbitór”, som behandlar revolutionen 1989, finns något liknande, då revolutionen i en outgrundlig allegori är personifierad som en jättelik flicka, tio meter lång. Även i ”Solenoid” finns parallella världar människor ramlar in i. Huvudpersonen Mirceas hus är emellanåt plötsligt oändligt och han sover svävande då hans säng råkar vara en nod i ett magnetfält som täcker in hela Bukarest. I slutscenen lossnar hela staden från jordskorpan och flyger iväg.
Cărtărescu tycks säga: Varför kan jag inte fylla mina boksidor med besynnerligheter när världen är högst otrolig som den är?
Om den amerikanske regissören David Lynch har sagts att han blandar det makabra och det vardagliga på ett sätt som gör att man till slut uppfattar vår vardagliga, normala värld som makaber eller främmande. Något liknande kan sägas om Cărtărescu: genom bygget av en alternativ, fantastisk verklighet skapas en spegelbild av hur den rådande tillvaron upplevs i hans verk – den faktiska existensen är främmande och märklig. Cărtărescu tycks säga: Varför kan jag inte fylla mina boksidor med besynnerligheter när världen är högst otrolig som den är? Jämförelserna med just David Lynch ska dock inte tas för långt. Lynchs hela universum är amerikanskt, Cărtărescus är ytterst europeiskt, rumänskt, ja bukarestskt.
Det finns politiska inslag hos Cărtărescu. Märkligt vore det annars, då han har växt upp och verkat i en brutal diktatur. I den avslutande delen av ”Orbitór”-trilogin står revolutionen mot Ceaușescu i centrum. Men mer än en politisk författare – som landsmaninnan Hertha Müller – är Cărtărescu en existentialistisk sådan, som behandlar hur det egna jaget orienterar sig i en värld som upplevs främmande. Förutom ett förfrämligande inför tillvaron rör det sig också om skräck och motstånd. I ”Solenoid” växer under romanens gång fram en veritabel proteströrelse, människor som säger nej till lidande och död och demonstrerar för att de ”inte längre orkar med att livet här på jorden är ett hån mot oss”.
En av de viktigaste kvaliteterna hos skönlitteratur är förmågan att kunna överraska, plötsligt presentera något oväntat. Cărtărescu, som hävdat att han när han skriver inte själv vet vad som kommer ske på nästa sida, excellerar i detta. Besöket på den verkliga Stefan cel Mare-boulevarden, där den verkliga Mircea växt upp, överraskade mig inte i direkt mening. Gatan var precis så ordinär som jag väntat mig. Men jag är glad att jag åkte dit, för ju bättre vi känner den faktiska verklighetens karghet, desto starkare blir den fantasmagoriska litteraturens avsteg från densamma.
Läs tidigare essäer i serien:
LÄS MER:Hos Lars Norén är jaget en främmande
LÄS MER:Hela Kafkas jag bestod av litteratur
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
