Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Miriam Bryant på Liseberg i slutet av maj.

Bryants singel väcker mersmak

Recension: "En ganska bra poplåt", skriver GP:s musikrecensent PM Jönsson om Miriam Bryants singelsläpp. "Kanske ingen monsterhit, men den väcker mersmak".

Musik

Pop
Miriam Bryant
Black car
Warner
***

Få svenska artister har fått ett liknande genombrott på senare år som Miriam Bryant. Hon var hyllad, hypad, en snackis innan Så Mycket bättre, men har givetvis tv-serien att tacka för den galna populariteten som tagit tjejen från Utby till de stora scenerna. 

Ska man spekulera i varför det har gått så bra i folkhemmen –  tidigare i år hade Miriam Bryant de tre första platserna på Svensktoppen och flera låtar var de allra mest spelade på Spotify – har det nog lika mycket att göra som den avväpnande personligheten som musiken även om Miriam Bryant har en stark sångröst. Hon fick ett i det närmaste uttjatat tv-koncept att kännas kul och, ja, spontant, samtidigt som tolkningarna var bättre än det mesta som visats i programmet.

LÄS MER: Miriam Bryant sjunger med GP:s Johanna Hagström.

Å andra sidan måste pressen vara gigantisk. Skivbolaget har flyttat fram releasedatum flera gånger känns det som. När hon nu släpper sin första nya, egengjorda låt sedan I am dragon-ep´n hösten 2014 lyssnar hela Sverige. Black car har spelats live under konserter i vår och försommar och känns vid en första bekantskap som en ganska blygsam sång. Men den smyger sig på och snabbt sitter jag och nynnar med i melodin och texten som enligt Miriam Brynat är självupplevd och handlar om när hon träffade sin pojkvän i Berlin. 

LÄS MER: "Vi möttes på dansgolvet, jag bad om en tändare."

Det som framförallt fastnar är det snygga, korta introt, innan sången, och en sekvens efter två och en halv minut ungefär när tempot saktar ner, refrängen upprepas, men med en annan känsla, och en synthmelodi tittar förbi som känns både 80-tal och samtida.

Slutklämmen har en viss pampighet, men utan att det blir överdrivit dramatiskt. Den hamnar i ett mellanläge som passar henne, med rösten som liksom kan sväva och balansera mellan självklart lugn och det där trycket, när alltíng accelererar.
En ganska bra poplåt, absolut, kanske ingen monsterhit, knappast. Men den väcker mersmak, hur låtar de andra nya låtarna som väl dyker upp senare i år?