År 2010 presenterades bokverket Sveriges statsministrar under 100 år i riksdagshuset och ett antal före detta innehavare av posten var församlade. Särskilt uppspelt var förre statsministern Ingvar Carlsson, som fastslog sin tes från scenen; ”egentligen är alla svenskar socialdemokrater”. Hans borgerliga politikerkollegor vid podiet skrattade – ingen protesterade.
Vad Carlsson syftade på det långa socialdemokratiska maktinnehavet från 1930-talet fram till 1970-talet. Detta skapade i stort den moderna ”svenskheten”, den svenska självidentiteten. Oavsett om medborgarna sedan röstade på andra partier – eller kanske till och med var partiledare för dem – så förblev de enligt Carlsson ändå socialdemokrater, i själ och hjärta. Samma sak inträffade världen över, där såväl socialdemokratiska som borgerliga statsstyren införde typiska välfärdsstater, ofta sneglande just på Sverige – än idag internationellt uppfattat som den socialdemokratiska modernitetens hjärtland.
Forskarantologin Social Democracy after the Cold War är den hittills främsta skriften om hur socialdemokratin gick vidare därefter, in i nutiden efter kalla krigets slut åren runt 1990. Det är spännande läsning, som berör varje människa intresserad av politik. Sedan slutet av 1970-talet har socialdemokratins hegemoni utmanats och besegrats av den nya tidens ideologi; nyliberalismen. Det är korrekt att tala om ”socialdemokratins kris” och den är ständigt lika aktuell och omdebatterad, inte minst i Sverige.
Forskarna i antologin går igenom land efter land – inklusive ett kapitel om Sverige skrivet av modernhistorikern och professorn Kjell Östberg. Gott så, men lika intressant är att få en internationell och icke-svensk bild av socialdemokrati. Det första kapitlet är skrivet av Ingo Schmidt, ekonom och koordinator för Labour Studies Program vid Athbascu-universitetet i Kanada. Han definierar i en rafflande text socialdemokrati som ett teknokratiskt och korporativt projekt, vilket drevs av politiska primat (framför allt idén om välfärdsstaten). Korporativismen innebar att alla inkluderades i den socialdemokratiska planen – inte bara arbetarklassen. Storindustrin och medelklassen skulle också följa med på tåget, vilket de också gjorde under rekordåren på 1950- och 1960-talet. Men när oljekrisen kom 1973 förlorade socialdemokratins teknokrati sin självuppfattat rationella legitimitet. Kurvorna vände nedåt. Sverige togs över av en borgerlig regering och i Storbritannien inledde Thatcher den nyliberala eran.
Som mest spännande läsning blir boken då den tar läsaren in i okända territorier – för mig främst kapitlet om amerikansk socialdemokrati, skrivet av Hermam Rosenfeld. ”Socialdemokrati i USA – finns det överhuvudtaget?” är den ständiga frågan, på vilken Rosenfeld svarar med att ge en historik över en mycket intressant politisk rörelse. Socialdemokratin i USA flyttade fram sina positioner i samband med president Roosevelts ”New Deal” 1933-1936, ett välfärdsprojekt för att kontra depressionen. Bygget sammanfattades med ”de tre R:en” – relief, recovery and reform. Stöd åt de arbetslösa och fattiga, återuppbyggnad av ekonomin och reform av det ekonomiska systemet för att undvika en framtida upprepning av finanskrisen. Alltså en politik som känns avgjort socialdemokratisk. ”Men efter andra världskriget har USA:s socialdemokrati levt i skuggan av det Demokratiska partiet – de har förblivit en splittrad gruppering”, skriver Rosenfeld. I amerikansk debatt kallas de föraktfullt för ”liberals” och återfinns ofta i tv-serier om amerikansk politik (Vita huset, House of cards och så vidare) som godhjärtade men naiva och politiskt totalt obegåvade töntar, ständigt överkörda och utnyttjade.
Problemet för den amerikanska socialdemokratin efter 1945 var det stundande kalla kriget med dess hårda anti-socialistiska språk, där allt som luktade en smula vänster omedelbart dömdes ut som ”kommunism”. Vidare kunde inte USA bygga upp en stark arbetarrörelse, som ofta skedde i Europa, medan den amerikanska ”kapitalistiska klassen” var stark och förmådde ständigt omstrukturera sig själv, påpekar Rosenfeld. Själva den amerikanska självbilden under kalla kriget byggde på ”försvar av kapitalism” varför kritik av detta system tolkades som anti-amerikanskt. Socialdemokratiska motoffensiver argumenterade att en ny politik inte skulle ses som socialism, utan som ”effektivisering av ekonomin”. Men denna strategi misslyckades, samtidigt som socialdemokratin vägrade etablerade en egen partigruppering till vänster om demokraterna. Dagens amerikanska socialdemokrati skymtar i bakgrunden ibland, hos Obama-administrationen. Samtidigt är denna del av amerikansk politik hårt ansatt av högern, som inte drar sig för att kalla den för kommunistisk eller till och med för ”nazism”.
Så vad kommer att hända med socialdemokratin? Denna politiska rörelse har övergått från att skapa välfärdsstater till att bli en form av nyliberalism som – så gott det går – försöker begränsa nyliberalismens värsta baksidor. Val vinns inte tack vare tron på socialdemokratins förmåga att reformera politiken, utan mer på grund av missnöje med högerregeringar. Varpå väljarna oftast blir besvikna, eftersom socialdemokratiska regeringar hellre tillfredsställer nationella storindustrier än sina väljare, skriver Schmidt. Det existerar inte längre någon bred folklig arbetarrörelse som producerar socialdemokrati – istället försöker partieliter formulera vinnande koncept i en uppifrån-och-ned-process. Det har skapat politiskt utrymme i Europa för ett nygammalt spöke; fascismen. Den socialdemokratiska 1900-talsalliansen mellan arbetarklassen (som numera är splittrad eller politiskt apatisk) och medelklassen har spruckit, medan industrin har lämnat nationalstaten och blivit globaliserad. Att skapa en ny socialdemokrati för 2000-talet är ingen lätt uppgift. Men varför ska någonsin politik vara lätt?
.
.
ÄMNET
Antologin Social Democracy after the Cold War, redigerad av Bryan Evans och Ingo Schmidt.
.
SKRIBENTEN
Henrik Arnstad är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Aktuell med boken Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.
Antologin Social Democracy after the Cold War, redigerad av Bryan Evans och Ingo Schmidt.
.
Henrik Arnstad är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Aktuell med boken Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.
