För att vara en av modernismens kelgrisar är lille Bruno Schulz från Galizien besynnerligt okänd. Kanske beror det på att han bara gav ut två tunna böcker. Men hans poetiska prosa förnyade den polska litteraturen, och hans sällsamma fantasi väcker passioner hos ständigt nya läsare. Den som en gång tittat in i Bruno Schulz Kanelbutikerna, eller checkat in på Sanatoriet Timglaset, är fast för alltid.
För första gången kommer nu hans brev och essäer ut på svenska, i översättning av Emi-Simone Zawall. Det är en kulturbragd, och en utmärkt chans för oss att lära känna Bruno Schulz lite bättre.
I hela sitt liv var Schulz trogen staden Drohobycz i dåvarande östra Polen. I dag ligger den i Ukraina. Schulz var både konstnär och författare, och försörjde sig som slöjdlärare på sitt gamla gymnasium. Drohobycz i början på nittonhundratalet var en sömnig håla, men invånarna kvicknade till över en natt när man hittat olja i staden! En munter, mondän brackighet bredde ut sig, något som speglas i Schulz teckningar.
Teckningarna, ja. De är ett kapitel för sig. Faktum är att många Schulz-experter ryggar inför geniets originella bildvärld. Den är i kitschigaste laget, inte så litet påverkad av en annan av regionens berömda författare, Leopold von Sacher-Masoch från Lwow (i dag Lviv), som fått namnge masochismen. Hans mest kända verk är Venus i päls.
Schulz illustrerade Leopold von Sacher-Masochs böcker, och var själv mycket svag för långbenta damer i stövlar och päls. Nästan alla män i Schulz värld är små gnomliknande fantaster med en kreativ längtan. Kvinnorna står för lag och ordning och golvmopp. Starkast av dem alla är husan Adele, som har god hand med Schulz kittlige gamle far: ”Det räckte att Adele sträckte fram ett finger med en rörelse som angav en kittling för att han i vild panik skulle fly genom alla rummen…”
Av detta kan vi sluta oss till att Schulz masochism har humor. En av mina favoritbilder föreställer en sorts uttråkad Snövit i kort, vid kjol och höga klackar. Vid hennes fötter krälar sju olyckliga dvärgar, alla med Schulz anletsdrag. Om man kisar mot bilden, och Schulz själv rekommenderar ofta kisning som ett sätt att loda verklighetens djup, anar man John Tenniels berömda teckningar av Alice i Underlandet. Åtminstone har Brunos dominatrix lånat Alices frisyr och tufftrumpna attityd.
De här teckningarna måste magister Schulz ha smugit med, tänker åskådaren. Men så var det inte alls, han ställde ofta ut. Och när det visade sig att hans ärtiga modeller lånat ansikte av kända Drohobycz-damer ville uppretade oljemagnater ge Schulz en läxa. Men han ryckte på axlarna och sa att han ”målade vad han såg”.
Bruno Schulz var en mycket bättre konstnär och författare än brevskrivare, tycker översättaren Emi-Simone Zawall i sitt förord. Det är nog riktigt, men hon påpekar också att Schulz böcker ofta tog form i brev. Han behövde mottagaren, en dialogpartner. Kanelbutikerna, boken som hämtat stoff från Schulz barndom, hade nog aldrig blivit till om inte poeten Debora Vogel lockat ur honom sida för sida.
Och breven ger många roliga upplysningar. Någon bondläpp var Schulz minst av allt. Efter Kanelbutikerna blir han ett stort namn i Polen. Han brevväxlar med många kända författare, bland annat Gombrowicz.
Är adressaten kvinna vädrar Schulz gärna sin hypokondri. Den lille masochisten saknar inte talang för manipulation. Han avskyr sitt lärarjobb, försäkrar han en konstnärskollega: ”Undervisar ni också i träslöjd? Jag är så trött på det att jag skulle kunna kräkas!”
Depressioner och vankelmod är trogna följeslagare. Ska han flytta till Warszawa? Ska han gifta sig med sin bottenlöst lojala fästmö? Precis som Kierkegaard, eller den beundrade Kafka, vrider sig Schulz som en mask för att slippa bestämma sig! Fästmön gör slut, till Brunos lycka. Och plåga. Ska han köpa soffa eller fara till Paris? Till läsarens förvåning gör Bruno slag i saken och far i augusti 1938 till syndens huvudstad. Han ”njuter av att ha sett de stora epokernas konst”. Och de underbara parisiskorna gjorde stort intryck: ”både societetsdamerna och kokotterna, de fria sederna, livstempot.”
I vart och vartannat brev lovsjunger han Rilke, och drömmer om att hitta en ny författare att ”drabbas av” i samma utsträckning som Rilke, Kafka och Thomas Mann. Han skriver ett insiktsfullt efterord till Kafkas Processen, och föregriper många forskare som fördjupat sig i religiösa Kafkatolkningar. Schulz tvekar inte – Domstolen är Gud.
Likheter – och skillnader – mellan Kafka och Schulz är också ett stort, spännande område för kritiken att knåda. Båda är masochistiska fantaster, med ett laddat förhållande till pappa. Båda är sekulariserade judar med intresse för chassidism och jiddisch-kultur. Båda har sinne för förvandlingar. Kafka har sin skalbagge, medan Bruno låter sin pappa förvandlas först till ett illerskinn i en päls (!) och sedan till krabba.
Men medan Kafka samlar mardrömmar från sin barndom, är Brunos barndom ett fantasins paradis. Barndomen är den geniala epoken, menar Bruno Schulz, ja, vi rentav ”mognar till barndom”.
I ett brev ger han en fascinerande glimt av sin poetik. Han har hittat en bok som griper honom, därför att ”i boken ser jag konturerna av en annan bok som jag själv skulle vilja skriva och till slut vet jag inte vilken bok jag läser, om det är Zegadlowicz eller den oskrivna! Men man läser som bäst på det sättet, när man mellan raderna utläser sig själv, sin egen bok. Som barn läste vi så –”
Bruno Schulz vill ha öppna spjäll mellan tillvarons kategorier; fantasi och verklighet har samma grund. Därför lider han när den socialistiska realismen blir norm. Ryssarna har ockuperat Drohobycz, och teckningslärare Schulz målar lydigt gigantiska plakat med Lenins och Stalins nunor. Kan det bli värre? Ja. 1941 tar tyskarna över igen. ”Realismen har blivit en mardröm”, suckar Bruno i ett brev.
Nu händer saker snabbt. Många av hans brevvänner, som tillhör det vittra, judiska eller liberala Polen, dödas en efter en. Drohobycz, till sextio procent en judisk stad, förvandlas till ghetto. Vänner i Warszawa skickar pengar och biljetter, för att hjälpa Bruno att fly. Ska han resa eller stanna kvar? Hans vankelmod förnekar sig inte.
Kanske tyckte han sig ha skäl att stanna. Än en liten tid har Bruno Schulz privilegier. Han får måla och dekorera huset åt en konstintresserad SS-officer. Så länge Schulz är favorit skonas han till livet? Nej, så är det inte. SS-koryféerna mördar gärna varandras favoriter.
Den 19 november 1942 blir Bruno Schulz skjuten i huvudet på gatan i Drohobycz, inte långt från barndomens Kanelbutiker. Kanske märkte han aldrig vad som hände.
