Som den svenska poesins specielle rockstjärna förvandlar Bruno K Öijer varje dikt till en scenföreställning med början, mitt och slut. Han spelar sina dikter och med sin överdramatiska ton lyckas han som få smälta samman svartsynt urmodernism med amerikansk populärkultur. Det gör honom till en svårjämförlig performanceartist.
Hans nasala intensitet – dylanesque – lämnar väl ingen oberörd och på vilka tillställningar finns inte någon som kan göra en hygglig Bruno K Öijer-imitation? Outsidern i väldigt mörka glasögon är snart nog lite folkkär, men i drömmarna förstås mer en allvarlig amerikan som vill blåsa liv i äventyret. Viss grandiositet tillkommer då. ”Sveriges störste poet” kallar han sig på sin hemsida. K lär stå för Keats. Sveriges största Bruno K, vore rimligare.
Om hans blandning av patos och poesipoesi verkade anakronistisk redan på 70-talet skall man minnas att man aldrig för en sekund har tråkigt hos Bruno K Öijer. Man kan bli besvärad, men inte uttråkad. Därtill kommer att han är en väldigt bra poet när han är som vassast.
Det märks när hans dikter står alldeles tysta på en boksida. Vad som passerat sedan Medan giftet verkar för tjugofyra år sedan är en sordinering av livskänslan och en sortering av bildkänslan. Retoriken stäms ner. Då syns allt tydligare hans kvaliteter som skrivande poet, i Svart Som Silver (2008) och nu i Och natten viskade Annabel Lee (efter Edgar Allan Poes näst mest kända dikt, balladen Annabel Lee). Här finns sammantaget en melankolisk livsöversikt – ”framtiden satt som tjäle i marken” och anarkisten Bruno K kan då nästan låta som Bertil Malmbergs ”Vem spelade mig?”.
Mognad? Det vore närmast en skymf. Den nya boken uppsöker tonårsrummet av upplevelser. Jag tänker mig tonårens matinéer och westerns – Wild Bill Hickok och Crazy Horse får här egna dikter, sedan nämns diligenser, spöktåg och salooner. Möte i Deadwood, men dödens kasino finns också på Wall Street. Boken avslutas med en karaktäristisk performancedikt. Där passerar en hel parnass av hjältar revy (Baudelaire, Södergran, Vallejo, Keats ... Poe). Alla var där, heter dikten som alltså då även inkluderar Bruno K Öijer i barrundan. Är inte det en smula pubertalt? Jovisst.
Men det är just en aktiverad tonårighet av sårighet som här kan kontrastera mot en lite äldre rockares tillbakablickar mot unga döda eller bortsprungna dagar. Som ung eller äldre, Bruno K Öijer växlar mellan det teatrala och det omedelbara, mellan det kostymerade och det blixtrande giltiga. Allt för att ge sig själv utrymme. Men i sitt uttryck är han nu också alltmer sparsmakad. Boken växer med omläsningar och visar fram nya sidor – paradoxalt då en mer meditativ ton hos scenartisten. På köpet får man viss existentiell patetik (”Vår Katedral av Ensamhet”), men också det är delar av självskapelsen Bruno K Öijer.
På så vis spelar denna bok mellan olika erfarenhetsskikt. Här finns en lyrisk koncentration som också är en lite äldre poets enkelhet. Vad siktar han då mot?
Ett upplyst fönster, ett nyckelhål, en sotflaga ... eller en spotlight att närma sig? Här finns också dikten om det undangömda familjefotografiet med ett hål ”där barnet klippt bort sej självt”. Det är väl där, i det hålrummet, som poeten tar plats.
