Allt börjar i oktober en bit in på 2000-talet. En man bor ensam i ett radhus på Drumsö i Helsingfors. Han är huvudperson, jaget och berättaren i Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Hösten utanför huset är tröstlös och mörk. Regnet forsar ner. Någon rör sig som en skugga ute i buskarna. Mannen blir rädd. Rädslan är befogad, men Westö skriver inte deckare. Inte ens när brott begås och en av huvudpersonerna överfalls.
Den svavelgula himlen, Westös sjunde roman, är som hans tidigare en bred berättelse om vänskap och kärlek, om klass och samtid, om rum och stad – Helsingfors förstås, som har sin främste skildrare i just Westö med romaner som Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, Gå inte ensam ut i natten och Hägring 38.
I centrum Berättaren ( jag kallar honom så, denne namnlöse, fiktive författare till Westös roman.) Nära honom en handfull huvudpersoner. Några får egna kapitel, som hans vänner, syskonen Alex och Stella och hennes dotter Sandrine. De fanns där från barndomens ljusa 60-talssomrar fram till 2010, då Berättarens värld blev ensammare. Kvar fanns bara en längtan efter ”såna vi en gång var.”
Den svavelgula himlen är en rekonstruktion av ett förgånget liv. Genom att foga minne till minne söker Berättaren ta reda på vem han är. Men hur riktiga är dessa hågkomster, hur sanna hans minnen? Han tar fel ibland, ty somt vill den som felat inte minnas, inte erkänna.
Det låg ett skimmer över de tidiga årens lek och samvaro med Alex och Stella, skriver han när han efter 47 år ser tillbaka. Genom dem fick han tillträde till den överklass han själv inte tillhörde. Först senare skulle han upptäcka de hemligheter som dolde sig under rikedomens vackra yta.
Kjell Westö har en osviklig förmåga att genom detaljer skapa en större helhet. Pappans nyfångade gädda var för evigt förknippad med barndomen i Skogstorpet och berättar om få stunder av gemenskap i ett hem där han aldrig kände sig riktigt sedd. Fasanen som serverades på godset i Ramsvik en cykelväg bort, berättar något annat, om andra liv. Den skramlande skördetröskan, vassvikarna, den brännande kvällssolen, allt blir synligt, allt känns. Med samma detaljskärpa rör sig Westö längs Helsingfors gator, ger dem namn, ser husen, hör spårvagnen.
Visserligen rör sig romanen mest runt huvudpersonerna och i deras privata världar, men samtiden, samhället och världen finns. Westös samhällsengagemang och historiska kunskap smyger sig omärkligt in i samtal som förs och färgar det pågående sociala spelet mellan romanfigurerna som förändras när tiden gör det. Diskussioner om Baader-Meinhof, mordet på Palme, Abu Ghraib och skatteparadis öppnar romanen mot världen.
Den rödaste tråden är emellertid den om kärleken mellan Stella och Berättaren. Hon från överklassen. Han från enklare förhållanden. Ändå fann han i henne en syskonsjäl, en djup gemenskap som skulle vara livet ut, även när de inte orkade leva tillsammans och älskade andra. (Jo, det blir lite mycket kärlekstrassel)
Den andra tråden handlar om vänskap, främst om den mellan Berättaren, och överklasspojken, den kyliga, kalkylerande kapitalisten Alex och så Krister, den blyge mobbade killen, som blev präst. Berättaren skriver i ett tidigt skede att han inte visste vem han var, inte heller om det han mindes vara de viktiga minnena. Kanske får han ett svar av Krister som i bokens slut i en uppriktig stund säger: ”du är en nomad, du har aldrig stannat hos någon eller något. Och din humanism? Okej, men där finns i grund och botten inget annat än du själv ...”
Den svavelgula himlen är dramatisk i både yttre och inre bemärkelse, fylld också av reflexioner. Det finns en ton av vemod som går genom boken, en motsägelsefull distans, trots alla utbrott – och en sorgsen ton som nästan känns Hjalmar Söderbergsk. Kanske kommer denna känsla av avstånd från det faktum att Kjell Westö inte placerat sitt drama i ett pågående nu. Allt tillhör det förflutna och inte sällan påpekar Berättaren: ”efteråt skulle jag förstå.” Han var inte mer än elva år när han mötte Alex och Stella första gången och steg in i deras förtrollade värld. ”Jag var för liten för att förstå vad som gör sagor gripande: att i varje saga värd namnet finns mörker och det mörkret kommer från det förflutna.”
Mörkret som fanns i Alex och Stellas släkt var bråddjupt
Det är ner i det djupet, som också är hans eget, som han stiger när han skriver ner sina minnen från barndomen till dagen då han sitter i sitt radhus vid havet för att försöka förstå livet och hur det blev. Jag gillade inte alltid hans sällskap, hans passivitet, hans vilja att smälta in, vara till lags. Men romanen som Kjell Westö har skrivit läste jag gärna.
