Militären har en central position i det israeliska samhället. Inte minst handlar det om en bred folklig delaktighet. För värnplikten är lång, tre år i första vändan för män och två för kvinnor. Och flera gånger under nationens korta historia har plötsliga anfall från grannarna kunnat slås tillbaka tack vare den israeliska försvarsmaktens effektivitet.
Emellanåt beskriver företrädare för denna försvarsmakt sig själva som tillhörande världens mest moraliska armé. Sanningshalten i detta påstående kan säkert diskuteras, men säger ändå något om vilka ambitioner och ideal man försvär sig till. Det problematiska för en försvarsmakt som betonar hög moral är emellertid när samma militär också blir ockupationsmakt. Vilket den blev efter sexdagarskriget 1967 och den påföljande – och än idag pågående – ockupationen av Västbanken.
Erfarenheterna från tjänstgöring på ockuperad mark, i Gaza och på Västbanken, var bakgrunden till att ett antal israeliska militärveteraner, värnpliktiga som officerare, år 2004 i Jerusalem bildade organisationen Breaking the Silence (Shovrim Shtika). Syftet var att sammanställa vittnesmål från militärer som varit posterade i de ockuperade territorierna och som ville berätta om sina erfarenheter. Att felaktigheter och problem förekommit var naturligtvis inget som kunde förvåna någon, men bakgrunden till att veteranerna startade Breaking the Silence var den i Israel allomfattande åsikten att försvarsmaktens agerande är defensivt och korrekt och enbart handlar om att försvara landet mot terrorister. Det är den åsikten som utmanas.
I Bryt tystnaden! – den bok som organisationen sammanställt och som nu översatts – redovisas 145 vittnesmål från tiden mellan 2000 och 2010. De som framträder är både kvinnor och män och det rör sig om värnpliktiga, reservister och officerare samt personal från de flesta truppslag: fallskärmsjägare, ingenjörssoldater, stabspersonal och vanliga infanterister. Det är obehaglig och skrämmande läsning rakt igenom och det är inte att förvåna att rapporten blivit uppmärksammad och diskuterad såväl i Israel som runt om i världen.
Felaktigheter och problem förekommer som sagt, men de fragment som här lyfts fram skapar en bild som är skrämmande. Fullkomlig är den inte, exempelvis saknas vittnesmål från Shin Beth, den inre säkerhetstjänsten, fast berättelser därifrån skulle väl knappast göra saken bättre.
Vittnesmålen rör allt från tragiska misstag till grava övergrepp och ofta handlar det om soldater som senare gripits av samvetskval och ånger. Som exempelvis en fallskärmsjägare som av misstag sköt ihjäl en person i Nablus under ramadan. Breaking the Silence frågar soldaten vem som kontrollerade att personen var död:
”Killar från gruppen, enligt det kontrollförfarande de kunde – de kastade en granat och satte sedan en kula i huvudet. Det visade sig att killen bar på en trumma. Vad lärde vi oss senare? Att det finns en sed under ramadan, att folk går ut klockan fyra på morgonen och börjar trumma för att väcka alla till frukost, före fastan. Det kände vi inte till.”
Flera medverkande i boken vittnar om att det förutom alla uppmärksammade militära operationer även upprättats sofistikerade hinder av fysisk samt, inte minst, byråkratisk natur. Allehanda tillstånd och passerkort krävs för att ta sig mellan bostad och arbete, mellan hemmet och olivlunden et cetera. Denna byråkratiska ordning påverkar i princip alla sidor av den palestinska befolkningens vardag. En person i civilförvaltningen som tjänstgjorde i Hebron 2003 berättar om förståelse för palestiniernas klagomål:
”I Hebron förekom det massor av utegångsförbud, jag minns inte i hur många dagar, men jag minns att jag var chockad över hur ofta vi utlyste utegångsförbud och förväntade oss att människor skulle leva så. Jag förstod verkligen inte hur de förväntade sig att människor skulle klara sig. Om man gör människors liv så svårt, hur tror man att det löser några problem? Man skapar bara ännu fler människor som kommer att hysa ett djupt hat i sina hjärtan under resten av sina liv. Jag är säker på att om de satte mig under utegångsförbud i 360 dagar skulle jag tänka likadant. Som jag såg det var det helt enkelt inte realistiskt, och jag minns att jag tog upp det men ingen förstod vad jag pratade om. De sa: ’säkerhetsrisk’. Utmärkt, säkerhetsrisk, men det är människor, och de behöver leva.”
Det är viktigt att påpeka att Bryt tystnaden! inte är ännu en antiisraelisk partsinlaga, utan ett inlägg från israeliska militärer vilka, av uppenbarligen goda skäl, menar att ockupationspolitiken blivit kontraproduktiv och fått förödande konsekvenser för såväl den palestinska befolkningen som för Israel i stort.
Vad som slår en i läsningen är skillnaden mellan den politiska ledningens orwellska språkbruk och den bistra verkligheten. Hur tal om preventivt arbete i själva verket betyder offensiva åtgärder, hur ord om säkerhet och status quo i praktiken innebär markstöld och förstärkt kontroll. Det handlar konkret om utegångsförbud och vägspärrar, stölder från ockuperade hem, bakbundna fångar som klås upp inför gapskrattande officerare, lönnmord och falska operationer nattetid för att sätta skräck i befolkningen.
Listan med i militär mening obefogade åtgärder är lång och det går inte att värja sig för tanken att åtminstone ett syfte är att plåga den palestinska befolkningen. Denna politik torde i grunden vara oförenlig med de principer det demokratiska Israel vilar på – vilket förklarar den kritik som Breaking the Silence fått utstå. Inte för att de skulle vittna falsk, utan för att de vågat bryta tystnaden.
