Minns ni den hätska debatten om bostadspolitiken inför EU-omröstningen? Om inte är det inget att skämmas över – den uppkom aldrig eftersom EU saknar befogenhet i bostadsfrågor, sades det i alla fall. Ändå finns en stark EU-koppling till gårdagens beslut i Hyresnämnden i Göteborg, där Stena som väntat fick rätt att höja hyrorna på Pennygången, liksom till hela den förändring som skett i svensk bostadspolitik. EU:s överordnade princip är nämligen marknadskrafternas fria spel och allt som stör detta strider mot unionens grundlagar. Därför kunde de svenska fastighetsägarna klaga till EU över att de kommunala bostadsföretagen genom att inte vara vinstdrivande hämmade deras möjlighet att höja hyrorna. Till de privata värdarnas glädje ändrades lagen 2010 så att allmännyttan inte längre får vara allmännyttig utan måste drivas efter samma ”affärsmässiga principer” som andra bolag. Därmed avskaffades deras roll som hyresbroms och synen på bostaden som social rättighet, som grundlades på 30-talet, skadesköts svårt, helt i linje med att statens officiella mål inte längre är att ge alla ett bra boende, utan ”väl fungerande bostadsmarknader”.
Att det var just för att dessa marknader misslyckades att ge alla en anständig bostad som allmännyttan skapades glömdes behändigt bort. Allmännyttans utförsäljning (som på Pennygången) och omvandling till vinstdrivna företag är viktiga delar i den smygande omvälvning där bostadspolitik under 20 år ersatts av bostadsmarknad. Och mer kommer. Samma dag som Hyresnämnden sa ja till Stenas chockhöjning lade regeringens utredare fram förslag på ännu mer avreglerade och marknadsanpassade hyror som med ett yxhugg kapar den sista trossen till den sociala bostadspolitiken.
De senaste 20 åren har den redan tidigare stora segregeringen i vårt boende fördubblats och det är svårt att tänka sig något som mer effektivt drivit på detta än det målmedvetna skiftet i bostadspolitiken. Det är heller inte svårt att förutse konsekvenserna för hela samhället när utvecklingen nu drivs ännu längre. När Göteborgs stad 1849 beslutade att bygga de första kommunala arbetarbostäderna var det för att stadsfullmäktige fruktade att bostadsfrågan höll på att ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet”. Frågan är om dagens makthavare inser vad som blir resultatet, mänskligt, socialt och politiskt, när allt fler fastighetsägare ”gör en Stena” i de många 70-talsområden som snart ska renoveras samtidigt som hela bostadsfrågan kastas ut att driva vind för våg på de marknadens stormhärjade vatten den en gång bärgades från.
