Till att börja med: det är omöjligt att inte bli imponerad av Bo Christian Larssons utställning på Borås konstmuseum. Den är verkligen en totalinstallation, en scen för skulptur, objekt, måleri, en scen också med spår och lämningar av skeenden som kan vara svåra eller obehagliga att föreställa sig. Tre videor, eller snarare filmade performance, rullar också: ritualer, kultiska handlingar.
Symbolspråket i installationerna är laddat: ett utbränt hus med sönderbrutet tak, innanmätet svart: ”Huset som Gud kom ihåg”. I trägalgar hänger säckar, som symboler för mänskliga kroppar. Ett stort pentagram bärgas ur havet i en video, ett stympat pentagram visas i skulpturform, tillsammans med andra objekt: en stor resväska förvandlad till hus, en bronsuggla som balanserar en tallkvist på huvudet (The thinker), en metallgren lutad mot väggen, med knoppar eller daggdroppar, som tårar.
Måleriet är rumsligt komplext, bärare av en märklig teckenvärld, suggestiv men svåruttydd. En gigantisk mänsklig figur i säckväv ligger liksom utspilld på golvet, en hopsydd docka som blir sinnebilden för en livlös formlöshet, mina associationer till Golem vandrar nog fel.
Fotografiska porträtt av Strindberg och Siri von Essen har måleriskt förvandlats till flammande vålnader, som om Strindberg behövde ytterligare tillsatser av mystik. Videon The cataclysmic raft visar en kollektiv performance på en strand, kultiska handlingar utförs i vattenlinjen och runt en flotte med halmtak, som antänds.
På en väggyta lyser PYGMALION i spretande neonbokstäver, en anspelning på den grekiska myten om skulpturen som väcktes till liv eller på G B Shaws pjäs. En yxa och huggkubbe med en ordentligt travad ved- stapel känns hotfull i denna museikontext.
Rolig är den bom som stänger av ett av rummen: ”Rum för pedagogik”, det känns nästan som en polisavspärrning. Mycket riktigt, därinne har ett fantastiskt trassligt bygge av kvistar och grenar uppförts, teckenmåleri och bokstäver på väggen, på en hylla de vanliga klister- och färgburkarna. Det är säkert kul härinne, samtidigt framträder den barnsliga leken som något demoniskt och vilt snarare än gulligt.
Just den tanken blir en frisk fläkt i utställningen, som annars redan säckat ihop under tyngden av laddade tecken och symboler. Förhållningssättet är additativt, men delarna hakar inte i varandra, varje nytt objekt ökar dödvikten. I en katalog som Kalmars och Kristinehamns konsthall gemensamt producerat läser Martin Schibli utställningen i ljuset av Strindbergs Inferno, Conrads Mörkrets hjärta och filmen Falling down som gett utställningen dess namn, men referenserna lyckas inte låsa upp utställningen, gör bara allting mer snårigt.
Bo Christian Larsson, som är född 1976 i Kristinehamn, utbildad i Holland och som under några år främst varit verksam i Tyskland, har först på sistone ställt ut storskaligt i Sverige. Hans kunnande är respektingivande, registret stort, arbetskapaciteten av allt att döma enorm. Men utställningen lovar så mycket mer än den håller.
Kanske är det just den scenografiska helheten som alltför mycket distraherar uppmärksamheten från de enskilda objekten, som när jag ger utställningen ytterligare en vända känns mer övertygande än helheten. Jag så att säga återvänder hem med bronsugglan och den tårade grenen.
Bo Christian Larssons utställning Falling down redux på Borås konstmuseum.
Mikael Olofsson är kritiker och konstnär och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om utställningen Mynningsladdare på Röda sten.
