En nöt att knäcka för varje uppsättning av Strindbergs Ett drömspel är själva drömaspekten. Är Indras dotter, som nedstiger till jorden för att uppleva människolivets arma villkor, en realistisk karaktär, är hon en dröm i pjäsens inre eller är hon den som drömmer fram pjäsen?
På Borås stadsteater väljer regissören Lars Melin alternativ ett. Tror jag. Inte lätt att veta, hans uppsättning med titeln 1 drömspel är konkret på gränsen till banal, samtidigt lurig och distanserad. Med kompassen inställd på ironi och metateatrala hyss blir det snarare publikens hjärnor än hjärtan som berörs, en dekonstruerande textläsning som naglas fast redan i den utstuderat blodfattiga inledningen.
Det här drömspelet äger rum i teaterns värld. En originell idé, om än inte helt utvecklad. Scenrummet ligger naket och genomsiktligt. Sufflös och tekniker spelar med. Eva Claars Portvakterskan har uppdaterats till teaterns receptionist. Men om pjäsens magi och illusionsmakeri dras fram som troll i ljuset fungerar Björn Olssons melodiska musik tvärtom känslomässigt, ljudlagd inte diskret utan starkt som ett täckande soundtrack.
Estetiska glapp får inledningen att halta men det tar bättre fart, det ska sägas. Gunilla Larsson är rakt igenom utmärkt som Indras dotter, en ovanligt mogen men ändå förundrad varelse, inte helt olik Peter Falks ängel i Himmel över Berlin.
Men nej, någon Himmel över Borås blir det inte i Lars Melins regi, snarare radas tablåerna upp som absurditeter. Inget fel i det, men med en stark botten i pjäsens livsfrågor hade komiken inte känts så ängsligt påhängd.
Rädslan för allvar är problematisk. Annars är 1 drömspel både vacker och välspelad. Ljuset spelar dramatiskt över det stora scenrummet, rekvisitan har fyndats på lågprislagret: hemmet ett campingtält, paradiset ett fång solstolar, slottet en sopsäckshög. I samma bisarra kulör går Tove Wiréens och Sven Olof Janssons entré när de i flytvästar sjunger schlagersång liggandes i en jättelik svan. En annan gräns tänjer Elin Bornells Diktaren när hon blixtrar till som svartklädd, yvig estradpoet.
Några skådespelare får mer utrymme. Som Lars G Svenssons Officern, ömklig i sin tuffa militäruniform när han går och längtar efter kärlek eller plötsligt hamnar i skolbänken och utsätts för livets vidriga omtagningar.
Riktigt bra är några scener mellan Gunilla Larsson och Frederik Nilsson som Advokaten, tyngd i hela muskulaturen av mänsklighetens bekymmer. Där lossnar spelet, det får en mening som pjäsen förtjänar. Korta, om ack så korta glimtar av det drömspel som kunde skänka tröst.
