Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Boken kunde blivit en hel rad romaner

Här har Rushdie varit på lite väl gott humör, tycker Mattias Hagberg om nya romanen Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter
Salman Rushdie
(Albert Bonniers förlag)
Översättning: Peter Kihlgård

Som många andra har jag länge beundrat Salman Rushdie för hans otyglade fantasi och hans obändiga litterära mod. Han har alltid vågat blanda och ge, helt utan hämningar. I hans berättelser möts populärkultur och finkultur, vetenskap och magi, högt och lågt, satir och allvar, helt utan någon inbördes ordning.

Rushdies senaste roman, Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter, som i dagarna kommer på svenska, är inget undantag. Den är, om man så vill, ett äkta postmodernt fyrverkeri. Här finns allt man kan tänka sig i en salig blandning: kåta andar, ondsinta trollkarlar, mesiga superhjältar, förtrollade trädgårdsmästare, filosofer som kommer tillbaka från de döda, you name it. Till och med Nordkoreas diktator Kim Jung-Un är med på ett hörn.

En värld i upplösning

Så vad handlar detta fyrverkeri om? Ja, säg det. Att sammanfatta alla Rushdies uppslag, utvikningar och infall kan ge vem som helst huvudvärk. Men ett försök skulle kunna se ut så här: I en avlägsen framtid sitter några superintelligenta varelser och skriver en krönika över vår tid. Eller ja, inte riktigt vår tid, utan snarare en tid några år från nu, säg 2020.

Världen är i upplösning. Bokstavligt. Gränsen mellan andarnas värld och vår mänskliga värld är bruten. Alla naturlagar är upplösta och istället är det magin som regerar. Med allt vad det innebär. Bland annat ett krig mellan det goda och det onda – Världarnas krig.

För mycket av allt

Rushdie är, med andra ord, på sitt allra bästa fabuleringshumör. Ja, tyvärr på lite för bra humör. För det blir helt enkelt för mycket av allt. Det är så otroligt många saker som Rushdie vill ha in mellan pärmarna, att romanen blir redogörande istället för gestaltande. Det blir lite som att läsa en fyrahundra sidor långt synopsis med lysande uppslag som aldrig riktigt får något liv.

Detta är så klart synd. Jag hade faktiskt önskat att Rushdie denna enda gång tyglat sig själv. Kanske borde han ha skrivit en hel rad romaner istället för bara en.