En pissoar med initialerna R. Mutt lämnades in till en utställning i New York, 1917. Fontän var ingen ögonblicklig hit, snarare ett fiasko, men har i efterhand kommit att betraktas som en konsthistorisk milstolpe signerad dadaistkonstnären Marcel Duchamp. Fontän, och ready-made-konceptet i stort, kom att förändra konstsynen för all framtid och strålade kraftigt i 60-talets popkonst och gör så fortfarande efter nästan hundra år. Nyligen har fontänens upphovsman ifrågasatts och mycket pekar på att det var poeten Elsa von Freytag-Loringhoven som skapade verket.
Peter Johansson blandar högt och lågt. Oavsett om han skivar dalahästar likt smörgåspålägg eller låter skinheads supa till på stugförsedda flottar, genomsyras hans konstnärskap av nyfikenhet och ironisk kvickhet. Sedan 2004 utgör Johansson och teater- och litteraturkritikern Barbro Westling en konstnärsduo. I deras gemensamma produktion JÄTTEANKA/MIGHTY DUCK, som visas på Bohusläns museums konsthall i Uddevalla, är Duchamps fontän en tydlig referens.
EN GUL PLASTPRESENNING täcker delar av utställningen. Vatten sprutar ut från sandförvaringslådor och från en skulpturarmatur som ser ut som en stalinistisk skyskrapa. Ett tillbucklat omklädningsskåp i plåt påminner om en snarlik skulptur av norske konstnären Matias Faldbakken.
På andra ställen ses röda fanor i mekanisk blåst och bildäck som fontäner. Några av verken har plockats från tidigare projekt och hela utställningen är en kolossal metamix.
NÄR DEN TRAGISKA ådran tränger fram blir det som roligast, som i ballongen av Munchs Skriet. Taket är för lågt och den skrikande figuren hukar vid uppblåsning, sedan pyser luften ut och kvar ligger en förbrukad kondomaktig påse. Det bruna hemlighetsfulla, till synes lilla, skåpet som förvånansvärt nog fortsätter i imponerande längd på andra sidan väggen är väldigt fint och ovanligt minimalistiskt.
Det är svulstigt, oblygt och parafrasrikt. Utställningen tar upp det prefabricerade objektets plats i samtidskonsten och i katalogen refererar Per Svensson till HC Andersens ankunge. Fast idag framstår den fula ankungen-liknelsen som något överflödig då de massproducerade föremålen har blivit lika vanliga i konsten som olja på duk, och sålunda föga provocerande. Men utställningen väcker nog en del ifrågasättande röster och lockar säkerligen till många skratt.
