Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bodil Malmsten

Bodil Malmstens sista hälsning till läsarna

Bokrecension: I Bodil Malmstens dikter genljuder knastret från bränderna i folkhemmet, fosterhemmet, fosterlandet. Genom dikterna rinner tiden; inkapslad i passerade markörer, men också i själva historien, livet, skriver Ingrid Bosseldal som läst hennes Samlade dikter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I fjol utkom Bodil Malmstens första diktsamling på 22 år, Det här är hjärtat. Det blev hennes sista, en dikt som en lång, ledsen in- och utandning, en sorgesång, en rörelse från meddelandet, någon är död, ”Knytnäven i bröstet / Dånet som i en domkyrka därinne” till den sorg som inte vill eller kan acceptera:
 
”Under en livstid kan hjärtat slå
2,5 miljarder gånger
 
Men så slå då!
Slå
Slå
Slå”
 
och den som vet:
 
”Jag står på tröskeln till ditt rum
Universum
Vad det är tomt”

 
Mindre än ett år senare var även Bodil Malmsten död. Nu utkommer hennes Samlade dikter. Hon har själv varit med och förberett utgåvan, arbetat med den innan hon dog, gjort en del ändringar, men inte till punkt. Arbetet var inte avslutat när hon avled, står det på titelbladets baksida. Det är lätt att se henne framför sig, vid ett bord, med alla diktsamlingarna utspridda omkring sig. Hur hon läser, muttrar. På en scen, fast ensam. Det har funnits ett motstånd hos Bodil Malmsten, från första början, som blandat sig med en glittrande närvaro.

Det blev åtta diktsamlingar totalt som nu ryms inom pärmarna till de samlade dikterna i en utgåva formgiven av Malmstens dotter, Stefania Malmsten. Först är Dvärgen Gustaf från 1977, där hon i öppningsdikten river mannens – älskarens, översittarens – porträtt, slutar se med hans ögon och börjar från början. Hon blir kvinnan ”som sysslar med ord / och avser som du / börja störa”. Hon gör sin entré, en lika ung (fast hon var drygt 30) som grandios sådan.
 
"Jag har börjat med ord
Erkänner äntligen
Jag ska bli bäst i världen
Skriver i snön
på trottoarer
och kajer"

 
Där vid kajerna, det vidsträckta vattnet, platsen för längtan, saknad, är Bodil Malmsten också damen vid havet, det stora, arga, ledsna hjärtat. Hon är den ensamma som i början av sitt diktarliv låter jaget bråka med duet för att mot slutet istället sträcka sig efter den vars hjärta slutat slå. Två helt olika förluster, men ändå betecknande för den ensamhet eller egentligen hellre – om ordet inte hade ockuperats av politisk retorik – det utanförskap som formuleras genom hennes diktargärning: ömsom sorgset, ömsom trotsigt.

I Bodil Malmstens dikter genljuder knastret från bränderna i folkhemmet, fosterhemmet, fosterlandet. Där finns också havet, som läkning, frihet och våt lust. Genom dikterna rinner tiden; inkapslad i passerade markörer, men också i själva historien, livet: Telefonen i bakelit, Spanarna på Hill Street, Twin Peaks, videovåld och så ett språng in i samtiden, det besvarade samtalet som inte kan återkallas och sorgecoachen i Ropsten som ropar och avtvingar besked om hur ont hon har nu, på en skala från ett till tio. 

När Bodil Malmsten dog i februari i år beskrev Ulrika Milles i DN hennes bakgrund som ”ett 1900-tals-Sverige i miniatyr, men med ett smärtsamt skråande över klassgränserna – överklassfarfar designer Carl Malmsten, mamma, syster, morfar i barndomens Jämtland och sedan vidare till det karga arbetarhemmet i fosterfamiljen i Vällingby”, det som då, på 1950-talet, var ”världens modernaste förort”. 

Det är den tiden, den erfarenheten, det Sverige och skråandet över klassgränserna, som stiger upp ur hennes samlade dikter. Den personliga versionen av det, den som inte på samma sätt som  loggböckerna från Finistère i Frankrike, innefattar hela skiten, allt det som är på väg åt helvete, nästan vart än blicken riktas. De texter som kom när hon slutat skriva dikter, och som utgör mellanrummet mellan de åtta diktsamlingar som utkom 1977–1993 och Det här är hjärtat 2015.

I dikterna är författarjaget Bodil Malmsten skörare än loggboksskrivaren. Där blir också förskjutningen synligare: från längtan till landsflykt (eller självvald distans kanske är en bättre beskrivning), från det skrutt som skrumpnar av andras sortering till den som är på väg att helt sätta sig över den. 

Troligen kommer Det här är hjärtat bli Malmstens mest lästa och citerade diktsamling. Hela dess oförsonliga och tredskande sorg, vreden inför omskrivningar som att den döde gått bort och den absoluta nakenheten inför insikten om att vi faktiskt blir till i varandras ögon och vad som händer när det ena ögonparet försvinner har en osentimentalitet som kan braka rakt in i verklig sorg och fatta den i handen:  
 
"Bara du kan se mig
Som jag är
Vem ska nu
vara jag
Vem ska nu
vara du
Hej det är jag
Det var jag"

 
Det där ansluter till en mycket tidigare diktsamling, min personliga favorit: Nefertiti i Berlin – där barnet för några dagar, en resa till Berlin, är tillbaka, men bara då. Och ”Vem är man när ungen blev stor?”.

Jag märker att jag helst talar om Bodil Malmstens samlade dikter med hjälp av hennes egna ord, som håller hon mig kort, insisterar på att inte låta sig definieras. Åtminstone inte hur som helst och av vem som helst. Vi har träffats en gång, hon och jag, då var hon gäst på Bokens dag i Göteborg och jag värdinna. Hon kom som förstaklassresenär med tåget från Stockholm. Jag drabbades, inte odelat positivt, av den där krocken: förstaklassbiljetten och underdogilskan, det stora jaget, tragikomiken och empatin. 

Jag är mycket glad för de samlade dikterna – alla diktsamlingarna plus ytterligare fyra dikter, bland annat den starka tsunami-dikten från 2005 och signaturdikten Ett bloss från moster Lillie (insjungen av Lena Nyman). De framkallar henne igen. De relaterar till varandra på ett sätt som vore de från början ämnade att samsas så här: mellan samma delvis transparenta pärmar.