Någon gång blir jag irriterad. Som när det står att pennvässaren är på väg ut. För har jag inte helt nyligen skaffat både blyertspennor och pennvässare? Typisk reaktion i de snabba kommentarernas tid, då man ständigt är stridsberedd. Böcker ska man inte läsa för att bli bekräftad och struken medhårs. Sådana böcker är tråkiga.
Det råkar slumpa sig så att jag sitter med Olof Lagercrantz biografi över August Strindberg samtidigt som jag läser Bodil Malmstens Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Strindbergs självhävdelsebehov och överdrifter saknar förstås motstycke. Men det friska och spänstiga språket som opportunistiskt griper tag i något vad som helst och får det att spraka, vem förvaltar den traditionen idag, om inte just Bodil Malmsten.
Detta är den fjärde i en serie av vad hon kallar sina loggböcker. Texten utgår delvis från blogginlägg och har inströdda fotografier med en anspråkslös charm.
Det finns en röd tråd och det är flytten från Frankrike, från staden där hon vantrivts och tillbaka till Stockholm. (Där hon också har vantrivts.) Hon är en författare i ständig exil som skriver skarpsinniga dagböcker om stort och smått och låter sig eldas av sin vrede utan att förfalla till ironi. Ur det alstras värme som restprodukt.
Allt är dock inte lika tilltalande. Jag blir inte lika intresserad av den fiktiva familjen Tejp som av den okända kvinnan som bor i en bil på parkeringsplatsen utanför Carrefours matmarknad. Om Werner Aspenström och Wislawa Szymborska blir det nästan en mikroessä om ”syskonsjälar”.
Flest inlägg på Malmstens blogg på nätet finns under rubriken Litteratur. Hon har sina favoritförfattare, brottas med dem och använder dem. Då fungerar de också som lästips från utgrävningar bortom dagsländelitteraturen.
Bodil Malmstens motståndslitteratur är bedrägligt lättläst, liksom Szymborskas dikter, men för att skriva så utan att det blir pannkaka krävs ett hypersensibelt inre öra.
