Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Bodil Malmsten | Det här är hjärtat

Det vemod som alltid har genomsyrat Bodil Malmstens böcker har nu fått fritt spelrum i Det här är hjärtat. Det tycks inte finnas mycket som kan hejda det längre, skriver Karin Widegård om författarens första diktsamling på 22 år.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Bodil Malmsten

Det här är hjärtat

Albert Bonniers förlag / Rönnells antikvariat

Läser man Bodil Malmsten vet man vad man får säger somliga. Och då naturligtvis menat som beröm. Ja, hon har en högst egen röst som känns igen i såväl prosa som poesi. Och i Malmstens fall ligger genrerna inte så långt ifrån varandra.

Då finns förstås en viss risk att bli ihjälälskad. En av våra mest älskade poeter kan det stå. Folkkär. Som Kristina Lugn då eller Zlatan. Nej, Zlatan är inte folkkär. Det är fel ord. Och han är såvitt känt inte poet. Knausgård och Lundell kan däremot ligga i riskzonen för den manliga delen av läsekretsen.

Vad får det för betydelse?

Denna kärlek handlar om identifikation med den folkkäre. Läsaren känner igen sig själv och känner igen författaren från gång till gång.

Det är fint och antagligen nödvändigt. Men kan också leda till att man förbigår komplikationer och textens vilda underströmmar. Sammanhållna av ett idiom förvisso är böckerna ingalunda samma utan på väg någonstans.

Malmstens senaste heter Det här är hjärtat. Undertiteln är kort och gott Dikt av Bodil Malmsten. Inte dikter, utan dikt, en enda lång, uppdelad i olika avsnitt. En lång sorgesång. Om hjärtat.

Korta rader med upprepningar som ökar tempot, som om det var bråttom. Det är alltid bråttom på jorden kan man tillägga. För en dag tar det slut.

Här har det tagit slut för en älskad person, ”min människa är död”. Människan måste inte vara någon som man nött köksgolvet tillsammans med år efter år. Utan det räcker långt så här: ”Du är mitt enda bevis på att jag har funnits/Du är mitt alibi/Mitt vi/Kom tillbaka/Kom tillbaks”. Kan det råda någon tvekan om djupet i en sådan förlust?

Parallellt med kvidandet från hjärtat som krossats – inte bara en gång utan flera – är en redogörelse för besök på hjärtklinikens mottagning. Nedärvt hjärtfel. Jag har sagt det förut. Bodil Malmsten är en av våra skarpaste – och roligaste – samtidsanalytiker genom sitt sätt att fånga upp små detaljer och sätta in dem i en kontext som lockar fram galghumor även i de mest allvarliga sammanhang.

På kliniken: ”Omaka stolar i väntrummet/Gamla tidningar/Att det kan finnas så gamla tidningar”.

Sista frasen är en smygare som briserar. Vem har inte känt olust inför dessa flera år gamla tidningar, som ligger strödda på allmänna mottagningar och påminner de presumtiva sjuklingarna om att de kanske redan är förlorade och utanför tiden.

Malmsten är som alltid lyhörd för ekon ur det dagliga bruset av mantran som vi slänger omkring oss. Sorgecoachens uppmaning att söka smärtan i barndomen, att alltid gå tillbaka till smärtan du kände som barn. ”Inte alls/Barndomens doftande skogar/Jag har bara goda minnen/från min barndom/min barndom”. Här är det jagets protest mot det institutionaliserade medlidandet och inte en sanning.

Inte ens journalistiken, som faktiskt har sanningen som mål, lyckas ringa in den. Och i litteraturen är det inte önskvärt med enkla budskap. Man blir uttråkad av det. Och det har Bodil Malmsten förstått.

Om man läser alla diktböckerna från Dvärgen Gustaf (1977) till och med Det här är hjärtat i ett svep, blir det uppenbart att allt hänger samman och bildar en bångstyrig biografisk story. En människa – i grunden förstås författaren själv – vandrar genom livet. Kärlek, kärlekslängtan, svek, skilsmässor, miljonprogram, tunnelbanor, släktgårdar, RFSU, fullgubbar, barndomslekar, böcker, böcker och åter böcker. Malmstens böcker vimlar av litterära referenser, eller snarare återbruk av andras texter. Små nästan omärkliga citat som hon omformar och ger en liten förskjutning. Älsklingsförfattare antar jag. Man måste inte känna igen dem, men om man gör det vidgas onekligen upplevelsen. Vi som har läst samma böcker har åtminstone något gemensamt – ett universum.

En höjdpunkt i Malmstens lyriska produktion är Nefertiti i Berlin från 1990. En alltigenom gripande skildring av en mor och en vuxen dotter som reser till Berlin med en modern stålfågel, FLIGHT PA 4154. De ska se familjefrisen med Nefertiti och Echnaton på Ägyptisches Museum. Nutid och dåtid vävs plötsligt ihop genom associationer som flödar in från alla håll. Efter några dagar är trippen över. Mor och dotter flyger hem. Kvar sitter för evigt under en glödande sol Nefertiti med ett barn i sin famn.

Det vemod som alltid har genomsyrat Bodil Malmstens böcker har nu fått fritt spelrum i Det här är hjärtat. Det tycks inte finnas mycket som kan hejda det längre.

.

Ämnet
För första gången på 22 år utkommer Bodil Malmsten med en ny diktsamling, Det här är hjärtat.

Skribenten
Karin Widegård är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om italiensk litteratur i svensk översättning.