Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bob Hansson | och grannsämjan är en långsam bödel

En äldre och mer allvarlig Bob Hansson återvänder till lyriken. Johan Werkmäster läser en sorgesång över människors brist på respekt för varandra.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Bob Hansson

och grannsämjan är en långsam bödel

Ordfront

Det har gått mer än ett decennium sedan Bob Hansson gav ut sin förra diktsamling, Halleluja liksom. När han nu, efter att ha skrivit några romaner, återvänder till lyriken är det inte bara som en äldre utan också som en mognare, mer allvarlig och mindre yvig poet.

I den nya samlingen, och grannsämjan är en långsam bödel, förekommer inte ett enda liksom, ej heller något Halleluja. Tonläget har skruvats ner. Samtidigt har formuleringarna skärpts och träffar med större kraft.

En viss pratighet finns kvar – vissa dikter är alltför mångordiga, andra för lättviktiga och borde kanske ha sållats bort – men ofta uttrycker Hansson sig med imponerande koncentration och konkretion, utan att bli övertydlig. Som i en av bokens kortaste dikter:

på morgonen

på stranden

små kardborrband

ännu spända

runt döda fötter.

Jag tänker på Aylan Kurdi, den döda syriska flyktingpojken som spolades upp på en strand i Turkiet, iklädd T-shirt, kortbyxor och joggingskor. Men man kan naturligtvis tänka på andra sätt. Kanske.

Samtiden, nutiden, tränger sig på – liksom mörkret. Redan inledningsvis skymtar ett väsen som sprider ett mörkt ljus över samhällsbygget. I en annan dikt blir skavankerna i våra ansikten en räls för mörkt ljus att färdas på. Och hur många av dem som gjort allt i sin makt för att undvika mörkret tycks verkligen leva i ljuset?

Bob Hansson accepterar mörkret, men det betyder inte att han väljer bort ljuset, miraklet, kärleken, magin – även om han kanske borde göra det, för grannsämjans skull. I bokens titeldikt går en människa ner till stranden och möter en våg som ställer sig på högkant / lyfter sin vita hatt mot himlen / innan den bugar djupt / och bara för din skull / låter sig utplånas. Hon älskas inte bara av havet utan också av träden, natten och solen men ber till sist att få slippa deras kärlek; grannarna blir missunnsamma, deras blickar är fulla av avundsjuka och hat.

Samlingen formar sig i långa stycken till en sorgesång om vår oförmåga, eller snarare ovilja, att behandla varandra på ett respektfullt och osjälviskt sätt. Sorg, skräck, svek, våld, främling- och flyktingskap, liksom brist på ansvarstagande, letar sig in mellan raderna och drabbar de redan utsatta, inte minst barnen, samtidigt som allt detta förminskar oss: ingen är högre / än sin lägsta tanke om den andre.

I dikten Promenad omgärdas berättaren av alla som någonsin påstått sig ha älskat honom. Vissa går förbi som tunna skuggor / medan andra multipliceras / i alla de skepnader de älskat mig i. Moderns alla gestalter fyller en halv fotbollsplan medan fadern bara visar sig i några enstaka upplagor. Där finns dagmamman, pojkar och flickor, män och kvinnor – en betydligt större skara än han väntat sig. De rör sig som en svävande flock genom markerna, en procession av ett livs allra ljusaste ögonblick.

De ljusa stunderna, minnen att klamra sig fast vid och söka kraft ur i en mörknande värld, som är omöjlig både att begripa och greppa. Men Bob Hansson gör ett vackert försök.