Verkar vi så överens för att det samhälle vi format faktiskt är ganska bra?
Det huvudsakliga skälet till att demokratin verkar ljummen och till att yttrandefriheten inte höjer några ögonbryn kan ju vara att så få vill ändra på någonting. De som ändå tror sig utmana lyckas sällan; i stället belönas de med projektbidrag och smickrande medial uppmärksamhet. Icke-konformismen har ett bra tag legat i den konforma mittfåran. Vem, med möjligt undantag för någon religiös extremist, skulle i dag andas om att hon inte har ett queer-perspektiv?
Skilda värderingar debatteras inte längre; på det stora hela har vi övergett den organiserade kollektivismen och anammat den individualistiska konformismen. Varuhusideologin har segrat.
Finns det ändå trots detta en ofrivillig anpassning inne i systemet, bland de offentliganställda som ser till att kuggarna griper tag i varandra? Här tycks det falla skuggor som blir dåligt belysta i offentligheten.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har under lång tid pekat på oroande tendenser i forskarvärlden. Just hans arbetsplats visade sig också helt nyligen än mer tvivelaktig än han ibland beskrivit den som. Metoden att tysta ned internt fiffel, och smyga ut fifflarna bakvägen, känns dessvärre igen från kommunala verksamheter jag själv fått inblick i. Samma sak gäller impulsen att vilja desarmera och avlägsna personer med tankar som stör det rådande åsiktsmönstret.
Rothsteins nya bok Förargelseväckande beteende samlar texter han skrivit på olika håll om politiseringen av forskningen och om hur exempelvis jämställdhetspolitiken motverkas av ideologidrivna genusteoretiker. Här krokar han i en aktuell rapport från Centrum för rättvisa, som kunde visa hur ambitionen att könsutjämna högskoleutbildningarna fått konsekvensen att tusentals studenter, 94 procent av dem kvinnor, sorterats bort på grund av sitt kön.
Anslaget hos Rothstein är tungt. Han citerar Förintelseforskaren Yehuda Bauer om den intellektuella elitens ansvar för nazismen och om att vi kanske "fortfarande producerar tekniskt kompetenta barbarer vid våra universitet". Slutkapitlen handlar om beställningar av foträta forskningsresultat - som Mona Sahlins manipulationer för att få fram en statlig utredning om "strukturell diskriminering" - och om en osjälvständig, inavlad universitetsvärld med låg självtillit.
Mellan Bauer och inaveln ger Rothstein både muntra och nyktra inblickar i en konflikträdd tankeverkstad, där konformismen leder till närmast hjärtstillestånd. Svenska forskare är enligt honom ointresserade av utländska forskningsresultat. Ideologiska påbud har trängt undan empirin. Från den egna arbetsplatsen hämtar han exemplet med jämställdhetskommittén, som avvisar studier som konkluderar att kvinnliga forskare inte missgynnas och i stället skriver att man ska rikta in "alla krafter på att bevisa att diskriminering förekommer".
När Rothstein svär bland absolutisterna i kyrkan och i ett annat sammanhang får höra att hans kritik skulle kunna härledas till en psykisk åkomma blir man som läsare inte så lite orolig för seriositeten i det som lärs ut på akademisk nivå.
Då och då stöter jag som journalist själv på forskning, som utan att föra in jämförande material drar en på förhand given slutsats. Jag har till exempel haft anledning att titta närmare på den i Sverige dominerande uppfattningen att undervisning på invandrarbarns modersmål ger dem bättre förmåga att behärska det svenska språket. I svensk debatt hävdas att forskarna är överens om att modersmålsundervisning är bäst, men man behöver inte gå långt för att upptäcka att det inte är sant. På uppdrag av Köpenhamns kommun gjordes 2007 en genomgång av internationell forskning på området och då visade det sig att det inte alls råder någon konsensus om de positiva resultaten. Ett år tidigare hade en studie kommit fram till att undervisningen i Köpenhamn inte hade haft någon påvisbar effekt.
Det är förstås något osunt med denna svenska offentlighetskonformism, som säger sig bejaka mångfald hos andra och samtidigt begär anpassning av sig själv. Yvonne Hirdman - som inte hör till Bo Rothsteins favoriter - skrev om välfärdsstatens tendens att "lägga livet tillrätta", men numera möter vi dagligen en tillrättalagd konsensusretorik, snarlik i socialdemokratiska och marknadsliberala läger, som krymper idéutrymmet och blockerar viktiga framtidssamtal.
Den som med ensambowlaren Robert Putnam oroas över att vardagens sociala kitt torkar och spricker lugnas förmodligen inte när den politiska diskussionen förskjuts från partier och ideella organisationer till en ideologiserad, revirmarkerande krets byråkrater. En av Rothsteins teser är att de statliga ämbetsverken har förvandlats från att vara bärare av centralt planerade reformer till att bli lobbyorganisationer, från Glesbygdsverket till Ungdomsstyrelsen, med snävt synfält och likformig opinionsbildning.
Artiklar samlade i bokform leder ofta till spretighet. Här förstärker de intrycket att vi har viktiga saker som vi borde prata om eftersom vi uppenbarligen inte alls är överens.
