Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bosse Sundström med orkester.

Bo Kaspers Orkester | Götaplatsen, tisdag

Bo Kaspers Orkester

Götaplatsen, tisdag

Publik: Mååånga tusen. Rekordpublik direkt?

Bäst: Vi kommer aldrig att dö

Sämst: Ett par solon för många

2050 släpps antologin ”100 år av svensk pop”. Längst bak i den finns en lista över de bästa låtarna genom tiderna. Vi kommer aldrig att dö ligger topp fem. Kanske topp tre. Och vissa stunder ta mig tusan om den inte står högst på prispallen.

Denna tisdagsafton på Götaplatsen, under Kulturkalasets allra första timmar, är en sådan stund. När Bosse Sundström dansar som Bez i detta makalösa odödlighetsanthem och släpper hämningarna kan jag inte minnas att jag hört en bättre version, en version som packar en hårdare punch.

Men som vi alla vet är Bo Kaspers Orkester bra mycket mer än ett ”simpelt” popband. De är bossaorkestern, jazzensemblen, musikerkollektivet, tangoestradörerna, visfarbröderna, rockgänget och popbandet på en och samma gång och i slutändan handlar det mycket om vilken del man gillar bäst.

Som obotligt popsnöre har jag därför lite svårt för musikermusikerporren i mitten där trumpetsolo varvas med pianosolon och korsas med saxofon- och gitarrsolon. I varje låt, känns det som.

Det är förvisso en ynnest att få höra Sveriges mest sparsmakade pianist Mats Schubert smeka tangenterna, men kanske bara en gång eller två. Jag är inte ensam om att börja skruva lite på mig när femte eller sjätte vändan rullar igång.

Nationalteaterns John Carlos får det hela på rätt spår igen och Vi kommer aldrig att dö och Samma bil är exemplariska bevis på att Bo Kaspers Orkester förtjänar sin plats i den där antologin.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.