Min kärleksaffär med Blue for Two tog fart, intensivt, någon gång i mitten på 80-talet. Det var Freddie mest överallt, det var Chips och det var Henryk, Radium och passion. Kanske allra mest då, den där nyårsaftonen då Trum-Glenn vägrade sluta spela Ships och skrika med i texten, det var ju då vi älskade som mest. Det var där och då som det inte gick att värja sig, då Blue for Twos unika frenesi var soundtrack till för mycket billigt vinblask och sena, lillgamla nätter.
Men, tiden gick, alla växte upp och gled i sär. Freddie blev kvar, men Blue for Two slutade någonstans att vara angelägna. 1998 gjorde de sin sista officiella spelning på Pustervik. Vatten rann under broar. Folk blev ännu äldre och mycket föll i glömska.
Och så, plötsligt, en ny skiva. En framflyttad scenåterkomst och här och nu – fjorton år senare – är Blue for Two tillbaka på Pustervik. Till klang, nostalgijubel och hämningslös Freddiekärlek.
Och en del saker finns kvar. För oavsett om det handlar om torftigare replokalsblues eller gamla klassiker så sjunger Freddie fortfarande fantastiskt. Bättre än på länge. Och jag hade faktiskt glömt vad han kan. Hur han fräser och kränger. Gräver fram orden och kräks ut dem med en raspig glödande energi. Tyvärr är det uteslutande i det äldre materialet som det når ända fram. I Sink Or Swim, Firebird, Ships eller Five Days in a Row. Och ofta spelar det då ingen roll att det är uppenbart svajigt och orepat lite här och där. I de nyare låtarna blir det, trots allt, lite platt och ointressant. Publikens kärlek ger en extra dimension och räddar godkänt. Freddies röst ger de uppenbara plustecknen i kanten. Men som helhet saknas det något. En värdig återkomst, visst. Men angeläget är det nog fortfarande bara för oss som var med där och då.
