Bland förgänglighetens kors och oläsliga stenar

ANNONS
|

Världen finns överallt. Igår fann jag den i Ucklum. En fornminnesskylt lockade bilen bort från landsvägen och genom skogen till den gamla kyrkogården som ligger på en höjd innanför en mossbelupen stenmur. Av själva kyrkobyggnaden finns inget kvar, den var enligt Bohusläns krönikör A E Holmberg redan på 1840-talet i fallfärdigt skick och ersattes 1859 av en ny som byggdes ett par kilometer längre västerut vid Hällungens strand. Den medeltida kyrkan revs och nu är grundstenarna allt som återstår av Auklanda kirkia, de och ett kors på altarets plats. Men platsen är vacker, den är mer än vacker – hade det varit under romantiken hade poeten skrivit en dikt om den gamla kyrkogårdens melankoli, om de vittrande gravstenarna och förgänglighetens ande, men som sentida besökare en högsommardag med regn i luften tänker jag istället att det är skönt att leva. Det är kanske bara en variant av förgänglighetstemat, för allt kött är hö och blomstren dö, men det förtar inte det levande gräsets glädje över att vara levande.

ANNONS

Denna gamla kyrkogård är en av de mest fridfulla platser jag besökt. Tiden och ljuden är någon annanstans. Mitt i jordbrukshavet, omgiven av flimrande korn och kantad av höga vackra lövträd står den gamla muren och vaktar en kyrka som inte längre finns, en luftkyrka. Muren omgärdar ett minne. Gräset är nyslaget mellan de fåtaliga gravstenar som finns kvar och linden vid muren är full med gul blom och surrande bin – det luktar paradis på Auklanda gamla kyrkogård. Bland förgänglighetens kors och oläsliga stenar tänker jag främst på att luften är balsamisk och att en kornåker är det vackraste man kan se, särskilt när den sluttar ner mot en mörkgrön lövskogsrand. De undangömda platserna, de lite tysta och skygga platserna som man hittar av en slump kan vara de bästa och de som man minns längst.

Som så ofta finns det ett gravfält i kyrkans närhet men det spelar ingen större roll att det är från järnåldern: järnålder, medeltid, 1800-tal, nu – det är som om åldrarna flyter ihop. Allt kött är hö. Gravar och förgänglighet, människor som funnits men inte längre finns, som ingen längre minns, men framför allt vajande korn och en äng full med blåklockor, gulmåra och johannesört som ständigt förnyas. Hallonen är jättestora i år och smakar sött, de smakar högst påtagligt av nu men ändå likadant som då. I ångorna av Jungfru Marie sänghalm, under ekar som är femhundra år eller mer kan man tänka på förgängligheten utan att tanken känns det minsta förskräckande. Tvärtom. Ty alla äro vi gräs och strå.

ANNONS

ANNONS