Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Björn Wahlroos | De 10 sämsta ekonomiska teorierna. Från Keynes till Piketty

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Björn Wahlroos | De 10 sämsta ekonomiska teorierna. Från Keynes till Piketty

Björn Wahlroos bok är en 400-sidig nyliberal pamflett, trots vetenskapliga pretentioner. Här talar nationalekonomen med magistral stämma, skriver Björn Gunnarsson som har tråkigt när han läser om eliter och parasiter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Björn Wahlroos

De 10 sämsta ekonomiska teorierna. Från Keynes till Piketty

Bonniers

Det väckte uppmärksamhet när Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos nyligen hävdade att 80 procent av bankens kunder är finansiella idioter. Förmodligen var uttalandet en marknadsföringsåtgärd för boken De 10 sämsta ekonomiska teorierna

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kanske är händelsen att en ledande bankkapitalist ger ut en bok med åsikter om nationalekonomi ett kristecken. Det är nämligen nationalekonomen Wahlroos som talar med magistral stämma, inte bankmannen. Det är ovanligt att företagsledare i Sverige ägnar sig åt makroekonomi, den brukar överlämnas till fackfolket. Kanske råder det lätt panik i styrelserummen, när bankregleringar och skatt på finanstransaktioner alltmer blir allmän politisk inriktning. 

Efter finanskollapsen och den ännu pågående recessionen har ju intresset för vänsterliberal politik återigen ökat. Jämlikhets- idealen har borstats av, i takt med att ojämlikheten ökar (även enligt OECD, som knappast kan anklagas för vänstersympatier). Allt detta är Wahlroos måltavlor, och hans rekommendationer kan inte överraska någon. Boken är en 400-sidig politisk pamflett, trots vetenskapliga pretentioner, och den blir tråkig att läsa därför att slutsatsen slås fast redan i titeln. Den som vill spara tid kan läsa vilket liberalkonservativt partiprogram som helst. Fördelen är då att man besparas allt vidlyftigt teoretiskt orerande. 

Wahlroos huvudfiende är den keynesianska nationalekonomin. Hans hjälte är Milton Friedman. Föraktet gäller inte bara keynesianska nationalekonomer, utan också andra vetenskapsgrenar som sociologi och socialmedicin. Nordea- furstens rekommenderade åtgärder är de gamla vanliga. Mindre bidrag och sänkta skatter. Låglönepress för att konkurrera med låglönemarknader (att låga löner är utmärkt för finanssektorn eftersom det ökar skuldsättningen nämner Wahlroos av någon anledning inte). Lägre arbetslöshetsersättning, bort med anställningstrygghet och generösa socialbidrag (skulle vilja se Wahlroos försöka överleva på försörjningsstöd). Minimilöner skapar arbetslöshet. Kollektivavtal är en styggelse. Privatiseringar på alla fronter. Avtalspensioner ska avskaffas. Och så vidare.

Höga bonusar är nödvändiga för att få de välståndsbildade krafterna att skapa tillväxt och därmed välstånd. Ojämlikhet i inkomster och tillgångar förklaras givetvis med meritokrati. De rikaste är av naturen utrustade med förmågan att lära sig och iaktta, och har dessutom teknisk och vetenskaplig talang, fantasi, ambition och personlig disciplin. Med andra ord saknar alla vi andra dessa egenskaper, är lata och dumma, eller har felinvesterat i vad Wahlroos kallar humankapital. I bakgrunden skymtar, som alltid när nyliberaler är i farten, Ayn Rands uppdelning av mänskligheten i välförtjänta eliter och besvärliga parasiter. 

Miljöproblem löses med äganderätt till naturtillgångar, och med korrekt marknadsmässig prissättning. Miljöregleringar är att betrakta som inträdesbarriärer för investeringskapitalet. Statliga ingripanden är alltid en styggelse, till och med finanskrisen är resultatet av statlig politik. Hur långt marknadsfundamentalisten är beredd att gå visar sig när han (som cyniskt skämt?) föreslår handel med rättigheter att skaffa barn, som lösning på överbefolkning. Varför inte också sätta ett pris på medborgarskap och mänskliga rättigheter? Det skulle ju lösa flyktingproblemet. 

Nedsippringsteorin, även kallad hästskitsyndromet, gäller i alla lägen. De rika är värda sina rikedomar, de får bara en rättvis värdering av sitt humankapital, och ansamlandet av förmögenhet leder ofelbart till högre investeringar. Stundtals låter Wahlroos predikande: Marknaden är Den Stora Demokratiska Maskin som varje dag låter oss medverka till att ordna vår ekonomi så att vår välfärd maximeras. Halleluja. 

Någon gång undrar läsaren vad han är för slags bankman egentligen. Köpa indexfonder är troligen vad de flesta borde göra, rekommenderar Wahlroos. Undrar vad hans egna fondsäljare tycker om det. Mängder av renommerade nationalekonomer avfärdas arrogant med att de investerat sitt humankapital (utbildning) i föråldrade teorier, och därför är rädda för arbetslöshet(!) om de byter åsikt. 

Rakt igenom ointressant är inte boken: Wahlroos förklarar idéerna bakom Riksbankens nuvarande minusräntepolitik. Oavsikligt ger han dessutom, genom ett citat från Indiens centralbankschef, en utmärkt beskrivning av svensk bostadsmarknad: Politiker älskar att låta bankerna ge mera kredit till bostadsmarknaden. Bolån gör det möjligt att uppnå många mål på samma gång. De driver upp bostadspriserna så att hushållen känner sig rikare och därför kan konsumera mer. De skapar högre vinster och fler arbetstillfällen i finanssektorn, liksom i fastighetsmäklarbranschen och byggsektorn.

Den uteslutna storheten i Wahlroos makroanalys är som alltid sociala kostnader. Men dem brukar ju andra än bankirer få betala.

  

Ämnet
Björn Wahlroos (född 1952 i Helsingfors) är finlandssvensk finansman och investerare. Är styrelseordförande för Nordea sedan 2011 och betraktas som en av Nordens mäktigaste företagsledare. Björn Gunnarsson läser hans bok De 10 sämsta ekonomiska teorierna. Från Keynes till Piketty.

Skribenten
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker på GP Kultur. Recenserade senast Joen Dahlbergs Sammansvärjningen. Så luras 5 miljoner svenska fondsparare.