Den permanent självständige Björn Runeborg har sedan debuten 1962 kört sin egen marknadskärra. Han är berättare, han hittar på. Huruvida det existerar privata (självbiografiska) bevekelsegrunder för den ena eller andra storyn är hans ensak. Men själva historierna blir betydligt mer autentiska än vad många populära självbespeglare förmår åstadkomma. Runeborg är ingen amatör. Han sysslar med fiktion och sanningar.
I Dödas kärlek berättar han sanningar om vår benägenhet att låtsas våra liv. Året är 1978 i Vänersborg, på gymnasiet, där huvudpersonen Ronnie Peterson dväljs sitt sista läsår. När en annan Ronnie Peterson, formel 1-föraren, dör i en olycka känner sig vår hjälte tvingad säga att, nej, han är inte Ronnie Peterson. En förnekelse som gör tjejen Hedvig nyfiken. Hedvigs föräldrar är också avlidna i en olycka, men de talar ständigt med henne, och känns så närvarande att hon uppfattar hela sin vardag som själva dödsriket. Där hon bor hos sin farbror.
I syfte att hitta ett slags gömställe föreslår hon Ronnie att de ska låtsas vara kära i varandra så hon kan flytta hem till honom. Alla hennes fantasier nyttjas som maktmedel mot Ronnie som gärna vill att något ur låtsasvärlden – exempelvis en och annan erotisk övning – ska bli kött och blod.
Detta är bara själva grundsituationen i en rolig och sorglig historia, en drömskt realistisk vardagssaga om vad människor gör – och samtidigt inte gör – med varann. Runeborg kan sin konst, och den självklara lugna vitaliteten i hans prosa är en välsignelse efter all förkonstling, alternativt platt konstlöshet man matats med de senaste åren. Jag sa väl han var ett proffs? Med vilket här menas att han gått den långa egna vägen.
Och för Ronnie – jag kan inte avslutningsvis låta bli att skvallra – antyds det en utväg ur dödsriket. Hon heter Rosita Sanchez, är skolans intelligentaste flicka, men har hoppat av för ett jobb på ICA.
